En bok om Ivar Kreuger - tändstickskungen.
Stockholmsbörsen rena Vilda västern lyder rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv söndagen den 11 mars 2012 av Carolina Neurath. Artikeln handlar om den mycket utbredda insiderhandeln på Stockholmsbörsen 2012.
Jag köpte för en tid sedan en vetenskaplig bok om finansmannen, civilingenjören Ivar Kreuger som föddes 2 mars 1880 och dog 12 mars 1932, sannolikt genom självmord. Artikelrubriken i Svenska Dagbladet låter oss ana att Ivar Kreuger skulle ha känt sig som hemma om han levt idag. Han hade kanske gjort ett och annat klipp från sitt gömställe i Tysta rummet i Tändstickspalatset. Och inte hade han behövt bekymra sig om självmord om affärerna gick åt skogen - i stället skulle han självklart ha ut sin bonus. Om han nu hade sänkt sig ner till något så futtigt som lite insiderhandel.
För oss äldre är Ivar Kreuger ett känt namn. En person som väldigt många bildade människor i västvärlden har hört talas om. Men för yngre och medelålders är det nog annorlunda. Det är troligen mest bara fackekonomer som har hört talas om Kreuger och hans svindlande affärer.
När Ivar Kreuger dog 1932 utlöstes en finanskris som blev 1900-talets största börsskandal, jämförbar med Söderhavsbubblan och Tulpankrisen århundraden tidigare. Kreuger var betrodd av nästan alla ekonomer och politiker i västvärlden inklusive USA:s president Herbert Hoover. När det gäller politiker fanns det främst två undantag: Mussolini och Primo De Rivera, Italiens resp. Spaniens diktator. Man behöver inte vara alltför fantasirik för att tänka sig varför just de var extra misstänksamma. De bör ha känt sig som samma andas barn som Kreuger.
Det har skrivits många böcker om Ivar Kreuger. Både av författare som anser honom som svindlare och av författare som försvarar honom. Den bok som jag nu läst, är skriven av en amerikansk professor i "Law and Finance" vid University of San Diego. Han heter Frank Partnoy och boken sägs i den svenska översättningen i original heta The Match King. Ivar Kreuger, the Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals (2009).
Partnoy har skrivit en bok med vetenskapliga anspråk. Han har en omfattande litteraturlista och redovisar också ett mycket omfattande källmaterial i Sverige och på andra håll som han uppger sig ha gått igenom. Vidare har han en omfattande notapparat och ett personregister. Jag har ingen möjlighet att bedöma hur korrekta Partnoys uppgifter är i detalj; de förefaller pålitliga. Den bok jag har läst är den svenska översättningen som utkom på Bonniers 2010 under titeln Tändstickskungen Ivar Kreuger (ISBN 978-91-0-012443-4). I enlighet med en ny praktik hos förlagen har boken realiserats redan på 2012 års bokrealisation.
Frank Partnoy betonar starkt att Kreugers företag inte skilde sig från andra storföretag på 20-talet i fråga om knapphändig redovisning av tillgångar och skulder och vinster och förluster. Alla storföretag som var noterade på börserna både i USA och Europa var ytterst sparsamma med ekonomiska uppgifter. Liksom idag betraktades nästan allt som affärshemligheter och kraven från myndigheterna och börsledningarna på offentlighet var obefintliga eller rudimentära. Dotterföretag och liknande arrangemang redovisades i regel inte. Allehanda godtyckliga överföringar mellan närstående företag var vanliga. I fråga om allt detta rörde sig Kreuger som fisken i vattnet. Kanske lite djärvare än andra spelare, men i princip inom de allmänt godtagna gränserna.
Partnoy har i princip bara berört de sista tio åren av Kreugers liv. Jag tycker att han lite väl lättvindigt har avfärdat betydelsen av Kreugers bakgrund och det faktum att han tog civilingenjörsexamen på Kungliga Tekniska Högskolan vid tjugo års ålder (år 1900) på två linjer samtidigt. Han kom från vad som i Sverige bör betecknas som övre medelklass. Hans släkt ägde flera tändsticksfabriker. Att han på Wall Street betraktades som self-made är säkert riktigt, men i lilla Sverige betraktades han knappast så. Han sökte tidigt sin lycka ute i världen, kom hem till Sverige igen och byggde tillsammans med kompanjonen Paul Toll bland annat det spektakulära Stockholms stadion i armerad betong, som var färdigt i god tid till Olympiaden 1912.
Kreugers privatliv var extravagant. Häri skilde han sig inte från en del av tidens och nutidens storheter. Kreuger var aldrig gift. Han hade sällskap med Greta Garbo och andra filmskönheter och umgicks med diverse av tidens kändisar. Han hade även ett förhållande med sin lojala sekreterare. Han bodde flott och samtidigt avskilt i tjusiga bostäder både i Stockholm och utomlands. Hans huvudkontor i Stockholm på senare år, Tändstickspalatset, var legendomspunnet. Det finns kvar än i dag. Det bör noteras att Kreuger avled innan atlantflygets tid. Han åkte ofta mellan Europa och USA med de väldiga passagerarfartyg som på den tiden trafikerade Atlanten. Inom Europa och USA åkte han tåg. Men han var inte främmande för flyg. Det finns en känd bild av Ivar Kreuger där han någon gång i slutet av 1920-talet stiger ombord på ett flygplan på flottörer i Stockholm för att flyga på en inspektionstur längs norrlandskusten.
Ivar Kreugers stora idé var att ge lån till så många länder som möjligt mot att få monopol på tändstickor i landet. Kreuger hade förstått att den billiga vardagsvaran tändstickor med en knappt märkbar höjning av priset kunde ge mycket stora vinster. För att ge lån behövde han förstås mycket pengar och de skulle till stor del komma från den amerikanska lånemarknaden. Som låneinstrument uppfann eller utvecklade han olika värdepapper förutom "vanliga" aktier. S.k. debentures är kanske de mest kända men det fanns flera andra varianter. Utmärkande för Kreugers värdepapper var att de inte gav innehavaren något formellt inflytande, eller försumbart inflytande, men utlovade mycket höga årliga utdelningar. Det sistnämnda gjorde dem förstås lättsålda.
Det första land där Kreuger lyckades införa tändsticksmonopol var det återuppståndna självständiga Polen, som av naturliga skäl var i stort behov av kapital för återuppbyggnad efter första världskriget. Därefter lyckades han införa mer eller mindre långtgående monopol i olika andra länder, mest anmärkningsvärt kanske i Frankrike och Tyskland. På en del håll hade han inte monopol i formell mening, men ett dominerande ägande i tändsticksindustrin. Det gällde t.ex. hans hemland Sverige. I Sverige fanns alkoholmonopol och tobaksmonopol, men inte tändsticksmonopol. Ett anmärkningsvärt faktum är att det nazistiska Tyskland fortsatte att betala räntor och amorteringar på tändstickslånet och att detta inte avvecklades förrän efter andra världskriget av Förbundsrepubliken Tyskland.
Ivar Kreuger hade intressen i ett flertal andra branscher också. Bland annat skogs- och cellullosaindustrin, där han skapade Svenska Cellullosa Aktiebolaget (SCA). Vidare i telefonbranschen. Han hade ett avgörande inflytande över LM Ericsson. Mot slutet av sitt liv arbetade han på att införa telefonmonopol i olika länder.
När den världsvida finanskrisen kom i slutet av 1920-talet var Kreugers öde i praktiken beseglat. I motsats till andra finansmän lyckades han för en rätt lång tid genom allt djärvare, allmer oetiska och alltmer olagliga operationer hålla sitt imperium flytande, men i mars 1932 hade han nått vägs ände. Professor Partnoy pekar särskilt på att Kreuger lät förfalska italienska statsobligationer, något som också Per Olov Enquist tagit fasta på i sin intressanta recension av boken i Expressen 14/3 2010. Men det var enligt Partnoy inte bara de förfalskade obligationerna som fällde Kreuger; det var en mängd andra åtgärder.
Till stor del var Kreugers spekulationer som så många andra liknande byggda som ett pyramidspel. Nya lån fick finansiera stora utdelningar till dem som finansierat äldre lån och till slut var spelet förlorat. Men enligt Partnoy var det som i ett antikt drama ytterst Kreugers hybris som ledde till hans undergång. Han kunde helt enkelt inte förmå sig att att vidta åtgärder som han ansåg minskade hans storhet i omvärldens ögon, även om han begrep att sådana åtgärder var nödvändiga och även om han genom sin skicklighet och erfarenhet som finansman också hade kunnat genomföra dem framgångsrikt.
Partnoy avslutar sin bok med att konstatera att stora delar av Kreugers imperium har levt vidare. SCA och Swedish Match och Ericsson finns som bekant än idag. Han redovisar också kortfattat hur det gick för Kreugers nära medarbetare och affärspartners. Det gick i flertalet fall illa för dem. Brodern Torsten blev åtalad och fick avtjäna ett fängelsestraff för bedrägeri i den s.k. Högbroforsaffären. Det glömde han aldrig och sökte resning i målet vid flera tillfällen utan att lyckas. Han var full av hat och hämnades så mycket han förmådde. Ekonomiskt led han ingen nöd och kan i viss mening sägas ha krönt sin bana som hämnare då han sålde Stockholms-Tidningen och Aftonbladet till LO, inte för 25 miljoner kronor, som LO-ledningen och dess experter trodde, utan för drygt 30 miljoner. Han var trots allt bror till Ivar Kreuger, som publicisten Sven Erik Larsson konstaterade, när han skildrade den affären. Greta Garbo klarade sig ekonomiskt helskinnad ur kraschen. Partnoy antyder att Kreuger kanske varnande henne för att satsa i hans företag.
Jag håller med Per Olov Enquist när han antyder att det är ungefär likandant idag på den internationella finansmarknaden. Samtidigt kan man tycka att Kreuger var en sorts extrem representant för den samtida bilden av en framgångsrik man. Han var den store tillbakadragne film- och pojkbokshjälten som sköna kvinnor dyrkade och män på lägre andlig nivå såg upp till och som de borde se upp till. Han uttalade sig inte i tid och otid. När han sade något offentligt var det betydelsefullt, men gärna en smula dunkelt som ett orakelspråk för alla dem som var underlägsna honom.
söndag 18 mars 2012
söndag 26 februari 2012
Tage Erlanders dagböcker 1961-1962
Tage Erlander, Dagböcker 1961-1962, utg. av Sven Erlander, (Gidlunds Förlag, Hedemora, tr. Stockholm 2011;
ISBN 978-91-7844-825-8).
(Med # och ett nummer betecknar utgivaren de enskilda dagboksanteckningarna. Jag har i denna text använt dessa beteckningar tillsammans med årtal och sidhänvisning.)
Jag har läst samtliga dagböcker av Tage Erlander som hittills har utkommit i tryck. De utgör en fascinerande läsning. Det är en betydande kulturgärning som Tage Erlanders son, professor em. Sven Erlander, har utfört, när han tolkat faderns svårlästa handskrift och gett ut dagböckerna.
Efter vad jag tycker var en viss nedgångsperiod under några år, är Erlanders dagboksanteckningar återigen fulla av skarpa formuleringar beträffande både personer och företeelser. Dagböcker har en särskilt tjusning på det sättet att de återspeglar vad författaren ansåg vid tiden för det skeende som föranledde dagboksanteckningarna. Memoarer är på ett helt annat sätt tillrättalagda och gamla män och kvinnor glömmer som bekant. Det hindrar inte att även dagboksanteckningar i en del fall återger tankar som inte är fullt så spontana som man kanske är benägen att tro. Det gäller naturligtvis särskilt om dagboksförfattaren har dröjt med att teckna ned sina tankar. Han eller hon har kanske helt enkelt inte haft tid att anteckna eller av andra skäl gjort anteckningarna efter en lite längre tids förlopp. Det kan också vara så, att författaren mer eller mindre medvetet har skrivit för historien. Han eller hon har varit mån om sitt eftermäle och räknat med att en större allmänhet så småningom skulle läsa anteckningarna.
Det framstår som otänkbart att statsminister Tage Erlander inte skulle ha tänkt på eftervärlden, när han skrev sin dagbok. I varje fall inte 1960-1961, när han varit statsminister sedan 1946.
Tage Erlander var född 1901 och avled vid åttiofyra års ålder 1985. Han var statsråd (‘biträdande socialminister’) från 1944, ecklesiastikminister (d.v.s. utbildnings- och kyrkominister) 1945 och statsminister 1946 till 1969 d.v.s i 23 år. Tage Erlander satt i regeringen i tjugofem år i följd. Ett svårslaget rekord i ett demokratiskt land.
Den nu utkomna delen, som omfattar två år, 1961 och 1962, har inte tilldragit sig så mycket uppmärksamhet i massmedia. Överhuvudtaget gäller att uppmärksamheten minskats från del till del. Sannolikt beror det på att händelserna ligger så långt tillbaka i tiden att de som är intresserade av samtidshistoria inte själva har några minnen från den aktuella tiden eller ens var födda då. För egen del vet jag mig inte ha sett Tage Erlander i verkligheten, bara på TV. Inte heller såg jag hans företrädare Per Albin Hansson. Men en ingift släkting till mig som bodde i Ålsten och som jag träffade vid åtskilliga tillfällen, när jag var liten, spelade bowling med "Per Albin" varje vecka. Min släkting var kamrer i Skånska Cement, nu Skanska. De talade aldrig politik; Per Albin talade aldrig politik med sina bowlingkamrater.
Det överraskade mig lite att dagboksdelen långt om länge blivit föremål för en understreckare i Svenska Dagbladet (1 februari 2012). Understreckaren är skriven av en av tidningens medarbetare, fil.dr Håkan Arvidsson, som är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet. Jag kan i stort sett ansluta mig till vad Håkan Arvidsson säger, men det finns naturligtvis en del att tillägga.
Tage Erlander är faktiskt lite orolig med anledning av de otroligt bra siffrorna i 1962 års kommunalval. I landstingsvalen fick Socialdemokraterna 50,5 procent av rösterna. Han hade gissat 47,5 %, 1962 # 3635, 3636 (s. 289). Det är nästan otroligt att läsa att Erlander dagen efter valet och en valvaka som slutat klockan tre på natten "vid olämpligast möjliga tidpunkt", som han skriver, mötte Liberias president William Tubman på Arlanda (1962 #1689; s. 289). Kritiken mot Tubman i dagboken finns där, om än något passivt formulerad: Tubmans regim är värst i Afrika efter Sydafrika, Rhodesia och Abessinien [Etiopien], 1962 #3640 (s. 290).
En del valdebatter inför kommunalvalet har kommenterats i dagboken av Erlander. Bl.a. en debatt i radio som han betecknar som "ganska bedrövlig" mellan kommunisten Gunnar Öhman och högermannen Gunnar Hillerdal, 1962 #1685 (s. 288). Torsten Bengtsson betecknas som "centerns smilfink", ibid. Folkpartiledaren Bertil Ohlin får något lite bättre betyg än högerledaren Gunnar Heckscher, som blivit Erlanders nya hatobjekt, 1962 #1687 (s. 289). Heckscher hade efterträtt Jarl Hjalmarson, som Erlander föraktade, som partiledare för Högerpartiet. Liksom i föregående delar sparar inte Erlander på kritiken mot både politiska anhängare och motståndare. Den ledande politiker som i stort sett undgår kritik och som städse omtalas i positiva ordalag i dagboken är Centerledaren Gunnar Hedlund.
I fråga om utrikesminister Östen Undén är Erlander även genomgående positiv eller neutral. Men av övriga socialdemokratiska partivänner undgår inte ens Olof Palme kritik. Erlander är rätt sparsam med lovord angående de egna. Men det kanske ligger i sakens natur att olika personer omtalas i dagboken när de misshagat författaren. I fråga om Östen Undén är det nog så att Erlander - som Arvidsson framhållit - saknar utpräglat intresse för utrikespolitiken. Dessutom kan det vara så att han sneglat på framtida publicering av dagböckerna. Det skulle kunna uppfattas som löjligt om Tage Erlander hade kritiska synpunkter på en socialdemokrat som blev professor i civilrätt före första världskriget och statsråd 1917.
Även om Erlander skulle ha saknat intresse för utrikespolitiken innebär det inte att han drog sig undan från internationella kontakter eller bedömningar av skeenden och händelser i utlandet och uttalanden om utländska politiker. Erlander är genomgående rätt kritisk mot FN-chefen Dag Hammarskjöld, som varit svensk regeringsmedlem. Exempelvis räckte inte Hammarskjöld till i samband med mordet på premiärministern i Kongo, Patrice Lumumba, 1961 # 3312 (s. 37). Men Erlander visar samtidigt större förståelse för FN-chefens svåra situation än Olof Palme.
Erlanders hat mot Bertil Ohlin framträder ytterst påtagligt överallt i dagböckerna. Särskilt uttalat är det exempelvis i anteckningen 1962 #1522 (s. 184) . Det framgår där att hatet mot Ohlin går tillbaka så långt som till "Ohlins år i samlingsregeringen". Ohlin satt ett år i samlingsregeringen och motarbetade enligt Erlander då konsekvent Erlanders förslag till "ynka små förbättringar" för behövande grupper. Men jag gissar att hatet också går tillbaka till Erlanders och Ohlins studietid och till en del beror på att Erlander var avundsjuk på Ohlin. Gunnar Heckscher får i dagboken i stort sett lika dåligt betyg som Bertil Ohlin. Erlander hyser samma förakt för honom som för Jarl Hjalmarson. Jag har svårt att se att det i dessa fall enbart är fråga om "politiskt" hat. Det vill synas som om Erlander på ett småskuret sätt betraktar dem som sina personliga fiender.
Håkan Arvidsson har rubriken Självkritisk och ständigt orolig statsminister på sin understreckare. Jag kan hålla med om att Erlander ofta uttrycker sig så, men jag undrar om han inte i själva verket är ganska nöjd med sin verksamhet. Jag tror nämligen att det finns en hel del falsk blygsamhet i dagboksanteckningarna. Som Håkan Arvidsson säger är Erlander också mycket observant när det gäller sin egen, hustrun Aina Erlanders och barnens hälsa. Han är ständig patient hos den kända läkarprofessorn Nanna Svartz. Till saken hör också att Aina Erlander arbetar som läroverkslärare (läroverksadjunkt) och måste ha haft en mycket stor arbetsbörda. Hon var dessutom ordförande i den socialdemokratiska scoutorganisationen Unga Örnar ("örneriet" i Tage Erlanders vokabulär) vilket visade sig innebära mycket mer arbete än Aina och Tage från början föreställt sig. Det visade sig bl.a. att det rådde starka motsättningar på toppnivå inom organisationen, som inte ens makarna Erlander var medvetna om, när Aina åtog sig uppdraget.
Europapolitiken har på ett annat sätt än i tidigare dagboksdelar blivit betydelsefull i Erlanders nu publicerade dagbok. Han har många anteckningar om EEC-frågan. Inte minst gäller anteckningarna de norska och danska socialdemokraternas förhållande till EEC. Erlanders kontakter med nordiska socialdemokrater var överhuvudtaget livlig. Det gällde både danska, norska och finska socialdemokrater. Ett särskilt problem utgjorde förhållandet till president Kekkonen i Finland. Han var agrar (d.v.s. borgerlig), men måste stödjas p.g.a. det ömtåliga förhållandet till Den store grannen i öster. Men samtidigt måste Erlander stödja de socialdemokratiska partivännerna i Finland. Tage Erlander uppfattande det begripligt nog som en besvärlig balansgång.
För Tage Erlander, liksom för oss andra som var vuxna på den tiden, var motsättningen mellan USA och Sovjetunionen central. Det är riktigt som Arvidsson säger att han inte ägnade andra konflikter, t.ex. Algerietkriget, så stor uppmärksamhet i dagboken. Men det finns nämnt på ett hörn såtillvida att Erlander anser att "Algeriet" hellre vill ha en uppgörelse med de "maktägande" franska generalerna än med de Gaulle, 1961 #1521 (s. 182f). Inte heller i fråga om Kongokrisen förefaller Erlander riktigt starkt engagerad, 1961 #1522 (s. 183). Erlanders engagemang för u-hjälp var också rätt begränsat. I så måtto var han ense med Gunnar Sträng. Om Ulla Lindström, ansvarigt statsråd för u-hjälpen, och andra politiskt verksamma kvinnor uttalar sig Erlander på ett sätt som ingen politiker idag väl ens skulle våga anförtro åt sin dagbok, 1961 #3309 (s. 33).
Sven Erlander har tidigare undrat hur det kunde komma sig att hans föräldrar, med efter tidens förhållanden goda inkomster, tycktes ha ont om pengar. Han gissade att fadern kontinuerligt understödde släktingar. I dagboken säger Tage Erlander att han gett periodiskt understöd till sin mor, 1961 #1520 (s. 180). Vidare hade Aina Erlander vid ett tillfälle betalat 10.000 kronor till Internationella barnbyarna och därigenom fått mycket ont om kontanter, 1961 #1515 (s. 174). Det kan tilläggas att Tage inte fick reda på denna gåva förrän efteråt (!), ibid. Tiotusen kronor till välgörenhet är idag ett stort belopp för de flesta av oss. Det var väldigt mycket pengar 1961. Tage Erlanders kommentar i dagboken är välvilligt ömsint beträffande Aina, men den skulle idag ha uppfattats som upprörande patriarkalisk. Jag har f.ö. svårt att tänka mig att någon ledande svensk politiker idag skulle skänka motsvarande belopp om han eller hon inte är mycket rik.
Dagboksanteckningarna visar att Tage Erlander ofta gick på teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturella evenemang och en och annan gång på bio. Han läste också nyutkommen skönlitteratur i en omfattning som man har svårt att tro att nutida ledande politiker ger sig tid till. Ofta gör han kritiska kommentarer. Det gäller t.ex. Olle Hedbergs roman I barnens närvaro, 1961 #1514 (s. 173) och olika teaterföreställningar..
I likhet med Håkan Arvidsson är jag förundrad över hur väl insatt Erlander är i detaljer av fackministrarnas arbete. Arvidsson tror inte att nutida statsministrar är lika väl insatta. Det tror inte jag heller. Och jag tror inte att det enbart beror på att mängden frågor har ökat. Hela hans liv präglades av politiken, särskilt partipolitiken.
Erlander hade en tanke om samhällsekonomin som han aldrig övergav. Skatter skulle aldrig någonsin sänkas, utom möjligen för de allra sämst ställda i samhället. I stället skulle skatterna såvitt möjligt höjas för att ge socialdemokraterna mer utrymme för fördelningspolitik och därmed också ge dem ökad makt. Frågan är om socialdemokraterna någonsin övergett denna Erlander-regel i fråga om skatterna.
Trots sina obestridliga kulturella intressen framstår Tage Erlander som en trångsynt partipolitiker. I fråga om synen på de främsta politiska motståndarna ger han uttryck för ett personligt hat och förakt som jag tycker har tonats ner av dem som hittills har skrivit om hans dagböcker. Hans kvinnosyn skulle knappast ha godtagits av det officiella Sverige idag. Den påminner mer om kvinnosynen hos vissa grupper av människor i de invandrartäta områdena.
Torsten Bjerkén
f.d. universitetslektor
Efterskrift. Såvitt jag vet finns det bara ett fåtal framstående svenska politiker under 1900-talet vars dagböcker har getts ut i tryck. Memoarer finns ett antal, men inte dagböcker. De klassiska dagböckerna är Karl Gustaf Westmans Politiska anteckningar som getts ut i tre delar av W.M. Carlgren 1981, 1983 och 1987. Men även en nu levande politiker har gett ut sina dagböcker. Det är Ulf Adelsohn, som 1987 gav ut boken Ulf Adelsohn, Partiledare, Dagbok 1981-1986. Östen Undéns Anteckningar har getts ut 2002 och Krister Wahlbäck har publicerat en del material i sin bok Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-1941 (1972). Men dessa dagboksanteckningar är inte alls lika omfattande som Tage Erlanders. Statsminister Göran Persson har publicerat memoarer och låtit publicera en samtalsbok. Memoarerna har titeln Min väg, mina val (2007) och samtalsboken av Erik Fichtelius har titeln Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006 (2007). Den sistnämnda boken kan karakteriseras som en sorts modern dagbok men för också tankarna till de skaldekväden som vikingatidens kungar lät sina hovskalder dikta för att hugfästa kungarnas bragder.
ISBN 978-91-7844-825-8).
(Med # och ett nummer betecknar utgivaren de enskilda dagboksanteckningarna. Jag har i denna text använt dessa beteckningar tillsammans med årtal och sidhänvisning.)
Jag har läst samtliga dagböcker av Tage Erlander som hittills har utkommit i tryck. De utgör en fascinerande läsning. Det är en betydande kulturgärning som Tage Erlanders son, professor em. Sven Erlander, har utfört, när han tolkat faderns svårlästa handskrift och gett ut dagböckerna.
Efter vad jag tycker var en viss nedgångsperiod under några år, är Erlanders dagboksanteckningar återigen fulla av skarpa formuleringar beträffande både personer och företeelser. Dagböcker har en särskilt tjusning på det sättet att de återspeglar vad författaren ansåg vid tiden för det skeende som föranledde dagboksanteckningarna. Memoarer är på ett helt annat sätt tillrättalagda och gamla män och kvinnor glömmer som bekant. Det hindrar inte att även dagboksanteckningar i en del fall återger tankar som inte är fullt så spontana som man kanske är benägen att tro. Det gäller naturligtvis särskilt om dagboksförfattaren har dröjt med att teckna ned sina tankar. Han eller hon har kanske helt enkelt inte haft tid att anteckna eller av andra skäl gjort anteckningarna efter en lite längre tids förlopp. Det kan också vara så, att författaren mer eller mindre medvetet har skrivit för historien. Han eller hon har varit mån om sitt eftermäle och räknat med att en större allmänhet så småningom skulle läsa anteckningarna.
Det framstår som otänkbart att statsminister Tage Erlander inte skulle ha tänkt på eftervärlden, när han skrev sin dagbok. I varje fall inte 1960-1961, när han varit statsminister sedan 1946.
Tage Erlander var född 1901 och avled vid åttiofyra års ålder 1985. Han var statsråd (‘biträdande socialminister’) från 1944, ecklesiastikminister (d.v.s. utbildnings- och kyrkominister) 1945 och statsminister 1946 till 1969 d.v.s i 23 år. Tage Erlander satt i regeringen i tjugofem år i följd. Ett svårslaget rekord i ett demokratiskt land.
Den nu utkomna delen, som omfattar två år, 1961 och 1962, har inte tilldragit sig så mycket uppmärksamhet i massmedia. Överhuvudtaget gäller att uppmärksamheten minskats från del till del. Sannolikt beror det på att händelserna ligger så långt tillbaka i tiden att de som är intresserade av samtidshistoria inte själva har några minnen från den aktuella tiden eller ens var födda då. För egen del vet jag mig inte ha sett Tage Erlander i verkligheten, bara på TV. Inte heller såg jag hans företrädare Per Albin Hansson. Men en ingift släkting till mig som bodde i Ålsten och som jag träffade vid åtskilliga tillfällen, när jag var liten, spelade bowling med "Per Albin" varje vecka. Min släkting var kamrer i Skånska Cement, nu Skanska. De talade aldrig politik; Per Albin talade aldrig politik med sina bowlingkamrater.
Det överraskade mig lite att dagboksdelen långt om länge blivit föremål för en understreckare i Svenska Dagbladet (1 februari 2012). Understreckaren är skriven av en av tidningens medarbetare, fil.dr Håkan Arvidsson, som är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet. Jag kan i stort sett ansluta mig till vad Håkan Arvidsson säger, men det finns naturligtvis en del att tillägga.
Tage Erlander är faktiskt lite orolig med anledning av de otroligt bra siffrorna i 1962 års kommunalval. I landstingsvalen fick Socialdemokraterna 50,5 procent av rösterna. Han hade gissat 47,5 %, 1962 # 3635, 3636 (s. 289). Det är nästan otroligt att läsa att Erlander dagen efter valet och en valvaka som slutat klockan tre på natten "vid olämpligast möjliga tidpunkt", som han skriver, mötte Liberias president William Tubman på Arlanda (1962 #1689; s. 289). Kritiken mot Tubman i dagboken finns där, om än något passivt formulerad: Tubmans regim är värst i Afrika efter Sydafrika, Rhodesia och Abessinien [Etiopien], 1962 #3640 (s. 290).
En del valdebatter inför kommunalvalet har kommenterats i dagboken av Erlander. Bl.a. en debatt i radio som han betecknar som "ganska bedrövlig" mellan kommunisten Gunnar Öhman och högermannen Gunnar Hillerdal, 1962 #1685 (s. 288). Torsten Bengtsson betecknas som "centerns smilfink", ibid. Folkpartiledaren Bertil Ohlin får något lite bättre betyg än högerledaren Gunnar Heckscher, som blivit Erlanders nya hatobjekt, 1962 #1687 (s. 289). Heckscher hade efterträtt Jarl Hjalmarson, som Erlander föraktade, som partiledare för Högerpartiet. Liksom i föregående delar sparar inte Erlander på kritiken mot både politiska anhängare och motståndare. Den ledande politiker som i stort sett undgår kritik och som städse omtalas i positiva ordalag i dagboken är Centerledaren Gunnar Hedlund.
I fråga om utrikesminister Östen Undén är Erlander även genomgående positiv eller neutral. Men av övriga socialdemokratiska partivänner undgår inte ens Olof Palme kritik. Erlander är rätt sparsam med lovord angående de egna. Men det kanske ligger i sakens natur att olika personer omtalas i dagboken när de misshagat författaren. I fråga om Östen Undén är det nog så att Erlander - som Arvidsson framhållit - saknar utpräglat intresse för utrikespolitiken. Dessutom kan det vara så att han sneglat på framtida publicering av dagböckerna. Det skulle kunna uppfattas som löjligt om Tage Erlander hade kritiska synpunkter på en socialdemokrat som blev professor i civilrätt före första världskriget och statsråd 1917.
Även om Erlander skulle ha saknat intresse för utrikespolitiken innebär det inte att han drog sig undan från internationella kontakter eller bedömningar av skeenden och händelser i utlandet och uttalanden om utländska politiker. Erlander är genomgående rätt kritisk mot FN-chefen Dag Hammarskjöld, som varit svensk regeringsmedlem. Exempelvis räckte inte Hammarskjöld till i samband med mordet på premiärministern i Kongo, Patrice Lumumba, 1961 # 3312 (s. 37). Men Erlander visar samtidigt större förståelse för FN-chefens svåra situation än Olof Palme.
Erlanders hat mot Bertil Ohlin framträder ytterst påtagligt överallt i dagböckerna. Särskilt uttalat är det exempelvis i anteckningen 1962 #1522 (s. 184) . Det framgår där att hatet mot Ohlin går tillbaka så långt som till "Ohlins år i samlingsregeringen". Ohlin satt ett år i samlingsregeringen och motarbetade enligt Erlander då konsekvent Erlanders förslag till "ynka små förbättringar" för behövande grupper. Men jag gissar att hatet också går tillbaka till Erlanders och Ohlins studietid och till en del beror på att Erlander var avundsjuk på Ohlin. Gunnar Heckscher får i dagboken i stort sett lika dåligt betyg som Bertil Ohlin. Erlander hyser samma förakt för honom som för Jarl Hjalmarson. Jag har svårt att se att det i dessa fall enbart är fråga om "politiskt" hat. Det vill synas som om Erlander på ett småskuret sätt betraktar dem som sina personliga fiender.
Håkan Arvidsson har rubriken Självkritisk och ständigt orolig statsminister på sin understreckare. Jag kan hålla med om att Erlander ofta uttrycker sig så, men jag undrar om han inte i själva verket är ganska nöjd med sin verksamhet. Jag tror nämligen att det finns en hel del falsk blygsamhet i dagboksanteckningarna. Som Håkan Arvidsson säger är Erlander också mycket observant när det gäller sin egen, hustrun Aina Erlanders och barnens hälsa. Han är ständig patient hos den kända läkarprofessorn Nanna Svartz. Till saken hör också att Aina Erlander arbetar som läroverkslärare (läroverksadjunkt) och måste ha haft en mycket stor arbetsbörda. Hon var dessutom ordförande i den socialdemokratiska scoutorganisationen Unga Örnar ("örneriet" i Tage Erlanders vokabulär) vilket visade sig innebära mycket mer arbete än Aina och Tage från början föreställt sig. Det visade sig bl.a. att det rådde starka motsättningar på toppnivå inom organisationen, som inte ens makarna Erlander var medvetna om, när Aina åtog sig uppdraget.
Europapolitiken har på ett annat sätt än i tidigare dagboksdelar blivit betydelsefull i Erlanders nu publicerade dagbok. Han har många anteckningar om EEC-frågan. Inte minst gäller anteckningarna de norska och danska socialdemokraternas förhållande till EEC. Erlanders kontakter med nordiska socialdemokrater var överhuvudtaget livlig. Det gällde både danska, norska och finska socialdemokrater. Ett särskilt problem utgjorde förhållandet till president Kekkonen i Finland. Han var agrar (d.v.s. borgerlig), men måste stödjas p.g.a. det ömtåliga förhållandet till Den store grannen i öster. Men samtidigt måste Erlander stödja de socialdemokratiska partivännerna i Finland. Tage Erlander uppfattande det begripligt nog som en besvärlig balansgång.
För Tage Erlander, liksom för oss andra som var vuxna på den tiden, var motsättningen mellan USA och Sovjetunionen central. Det är riktigt som Arvidsson säger att han inte ägnade andra konflikter, t.ex. Algerietkriget, så stor uppmärksamhet i dagboken. Men det finns nämnt på ett hörn såtillvida att Erlander anser att "Algeriet" hellre vill ha en uppgörelse med de "maktägande" franska generalerna än med de Gaulle, 1961 #1521 (s. 182f). Inte heller i fråga om Kongokrisen förefaller Erlander riktigt starkt engagerad, 1961 #1522 (s. 183). Erlanders engagemang för u-hjälp var också rätt begränsat. I så måtto var han ense med Gunnar Sträng. Om Ulla Lindström, ansvarigt statsråd för u-hjälpen, och andra politiskt verksamma kvinnor uttalar sig Erlander på ett sätt som ingen politiker idag väl ens skulle våga anförtro åt sin dagbok, 1961 #3309 (s. 33).
Sven Erlander har tidigare undrat hur det kunde komma sig att hans föräldrar, med efter tidens förhållanden goda inkomster, tycktes ha ont om pengar. Han gissade att fadern kontinuerligt understödde släktingar. I dagboken säger Tage Erlander att han gett periodiskt understöd till sin mor, 1961 #1520 (s. 180). Vidare hade Aina Erlander vid ett tillfälle betalat 10.000 kronor till Internationella barnbyarna och därigenom fått mycket ont om kontanter, 1961 #1515 (s. 174). Det kan tilläggas att Tage inte fick reda på denna gåva förrän efteråt (!), ibid. Tiotusen kronor till välgörenhet är idag ett stort belopp för de flesta av oss. Det var väldigt mycket pengar 1961. Tage Erlanders kommentar i dagboken är välvilligt ömsint beträffande Aina, men den skulle idag ha uppfattats som upprörande patriarkalisk. Jag har f.ö. svårt att tänka mig att någon ledande svensk politiker idag skulle skänka motsvarande belopp om han eller hon inte är mycket rik.
Dagboksanteckningarna visar att Tage Erlander ofta gick på teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturella evenemang och en och annan gång på bio. Han läste också nyutkommen skönlitteratur i en omfattning som man har svårt att tro att nutida ledande politiker ger sig tid till. Ofta gör han kritiska kommentarer. Det gäller t.ex. Olle Hedbergs roman I barnens närvaro, 1961 #1514 (s. 173) och olika teaterföreställningar..
I likhet med Håkan Arvidsson är jag förundrad över hur väl insatt Erlander är i detaljer av fackministrarnas arbete. Arvidsson tror inte att nutida statsministrar är lika väl insatta. Det tror inte jag heller. Och jag tror inte att det enbart beror på att mängden frågor har ökat. Hela hans liv präglades av politiken, särskilt partipolitiken.
Erlander hade en tanke om samhällsekonomin som han aldrig övergav. Skatter skulle aldrig någonsin sänkas, utom möjligen för de allra sämst ställda i samhället. I stället skulle skatterna såvitt möjligt höjas för att ge socialdemokraterna mer utrymme för fördelningspolitik och därmed också ge dem ökad makt. Frågan är om socialdemokraterna någonsin övergett denna Erlander-regel i fråga om skatterna.
Trots sina obestridliga kulturella intressen framstår Tage Erlander som en trångsynt partipolitiker. I fråga om synen på de främsta politiska motståndarna ger han uttryck för ett personligt hat och förakt som jag tycker har tonats ner av dem som hittills har skrivit om hans dagböcker. Hans kvinnosyn skulle knappast ha godtagits av det officiella Sverige idag. Den påminner mer om kvinnosynen hos vissa grupper av människor i de invandrartäta områdena.
Torsten Bjerkén
f.d. universitetslektor
Efterskrift. Såvitt jag vet finns det bara ett fåtal framstående svenska politiker under 1900-talet vars dagböcker har getts ut i tryck. Memoarer finns ett antal, men inte dagböcker. De klassiska dagböckerna är Karl Gustaf Westmans Politiska anteckningar som getts ut i tre delar av W.M. Carlgren 1981, 1983 och 1987. Men även en nu levande politiker har gett ut sina dagböcker. Det är Ulf Adelsohn, som 1987 gav ut boken Ulf Adelsohn, Partiledare, Dagbok 1981-1986. Östen Undéns Anteckningar har getts ut 2002 och Krister Wahlbäck har publicerat en del material i sin bok Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-1941 (1972). Men dessa dagboksanteckningar är inte alls lika omfattande som Tage Erlanders. Statsminister Göran Persson har publicerat memoarer och låtit publicera en samtalsbok. Memoarerna har titeln Min väg, mina val (2007) och samtalsboken av Erik Fichtelius har titeln Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006 (2007). Den sistnämnda boken kan karakteriseras som en sorts modern dagbok men för också tankarna till de skaldekväden som vikingatidens kungar lät sina hovskalder dikta för att hugfästa kungarnas bragder.
måndag 28 februari 2011
Juridikstudier i slutet av 1950-talet. Och lite om sådant som hänt senare
Jag börjar använda min forskarblogg med ett kåseri. I fortsättningen ska jag som framgår av den första texten på bloggen från den 20 januari 2011, i mån av tid och krafter publicera längre och kortare vetenskapliga texter på bloggen. Jag hänvisar också till min andra blogg med adressen http://torsten-torstensblogg.blogspot.com/.
Juridikstudier i slutet av 1950-talet. Och lite sådant som hänt senare
Det är juridikstudier vid Stockholms högskola i slutet av 1950-talet som detta kåseri handlar om. Jag tog jur.kand.examen i maj 1959. Vid denna tid fanns ännu föreskrifter om ett antal examenstillfällen under året. Jur.kand.betyget delades ut av fakultetens dekanus vid en ceremoni i fakultetens sammanträdesrum, där fakultetens professorer var samlade. Ulf Bernitz, som fyller år idag den 28 februari och jag och ett antal andra fick motta våra jur.kand.-betyg i folioformat ur professor Folke Schmidts hand. Listor över dem som avlagt jur.kand.examen publicerades på den tiden i Svensk Juristtidning (se SvJT 1959 s. 557ff., särsk. s. 559, där det framgår att flera andra kända jurister än Ulf Bernitz tog jur.kand.examen första halvåret 1959).
När jag skriver om studierna har jag förstås gjort ett urval. Jag säger t.ex. ingenting alls om propedeutiska kursen i juridik, som för en del nutida politiska storheter är deras enda bekantskap med systematiska studier på akademisk nivå. Jag skriver inte om de olika ämnena i kronologisk ordning. Det är inte fråga om kronologiska minimemoarer av typen först gick jag i undre överklassen i Skara läroverk sen gick färden till Upsala, etc. Jag skriver kortfattat om studier vid Stockholms högskola höstterminen 1956 - vårterminen 1959. Därutöver har jag helt osystematiskt givit lite kommentarer till sådant som ligger senare i tiden. Jag har f.ö. från tid till annan arbetat med en uppsats om den minnesskrift som gavs ut till fakultetens femtioårsjubileum 1957, och som jag förvärvade när den var nyutkommen. Det känns lite högtidligt att 2007 ha köpt minnesskriften till hundraårsjubiléet.
Internationell rätt var det minsta ämnet i jur.kand.examen. Det bestod av folkrätt och internationell privaträtt. Professor Hilding Eek, med ett förflutet inom bl.a. FN, höll ett antal föreläsningar. Jag minns ännu i dag att han sade att Sverige brukade skriva på olika internationella avtal som fordrade transformering till inhemsk lagstiftning. Men att det då och då hände att man av olika skäl (mest politiska) struntade i att transformera avtalen. Detta förundrade oss studenter, minns jag. Sånt händer inte i Sverige!
1959 dominerades den juridiska undervisningen fortfarande av den s.k. centrala civilrätten. I praktiken var det förmögenhetsrätten, särskilt starkt representerad av tre lagar, köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen som av de flesta studenter uppfattades som det centrala i utbildningen. Köplagen och avtalslagen hade kommit till i nordiskt samarbete före första världskriget, skuldebrevslagen på 1930-talet. Så 1959 var de inte några oprövade nyheter. Professor Christina Ramberg förutspår i Svensk Juristtidning (2011 s. 32) att en ny avtalslag ska komma 2030 och skriver en privat avtalslag som återger vad hon anser vara gällande rätt 2011. Östen Undéns sakrättsböcker uppfattades som sista ordet i fråga om den sakrättsliga sidan av förmögenhetsrätten. Och lite så är det väl än i dag för mig. När det gäller de nu levande är det egentligen bara Bertil Bengtsson, som jag lärde känna på 1960-talet, och Ulf Bernitz, som jag riktigt tar på allvar. Även Stig Strömholm, men främst då som homme de lettres. Andra storheter är lite för unga. Associationsrätt - speciellt aktiebolagsrätt - uppfattade nog också de flesta studenter som centralt. Men inte lika centralt som de tre förut nämnda lagarna. Håkan Nial, senare rektor för Stockholms universitet, var professor i ämnet. Han åtnjöt helt berättigat stor prestige. Han höll ett antal föreläsningar, men ursäktade sig varje gång efter en längre eller kortare stund med att han var tvungen att gå till det ena eller andra sammanträdet och därför måste avbryta föreläsningen. Håkan Nial hade många administrativa uppgifter.
Den starka dominansen av den centrala förmögenhetsrätten i den mening som jag här gett den hade i och för sig redan utmanats av ett område där två olika delar kämpade om hegemonin: skadeståndsrätten och försäkringsrätten.1959 var det år då Jan Hellner publicerade första upplagan av ett av sina storverk, Försäkringsrätt. Men han var fortfarande mest känd för sin svåra doktorsavhandling Om obehörig vinst (1950). Socialförsäkringsrätt har senare blivit en viktig del av socialrätten. Jag ser i Regner II (Svensk juridisk litteratur 1957-1971) att Ulf Bernitz publicerade en uppsats i försäkringsrätt redan 1959.
På 1970-talet kom den nya konsumenträtten, som är särskilt förknippad med Ulf Bernitz namn. Konsumentköplagen och konsumentkreditlagen är ett par av de lagstiftningsprodukter från den tiden som jag aldrig har lyckats bli riktigt förtrogen med.
I slutet av 1950-talet hade immaterialrätten naturligtvis varit ett praktiskt viktigt rättsområde sedan lång tid tillbaka. För min del har jag bara ett minne av ett eller annat rätt elementärt kompendium i A4-format. Professor Seve Ljungman och före honom Gösta Eberstein hade gjort insatser på området. Men Ljungmans doktorsavhandling ägnades ett helt annat ämne: immissioner. Den senare utvecklingen av immaterialrätten är för mig särskilt förknippad med vännen Gunnar Karnell. Jag har skam till sägandes aldrig läst något annat vetenskapligt arbete av honom än hans licentiatavhandling. Den bedömdes av Seve Ljungman ligga på en "hög vettenskaplig abstraktionsnivå".
Arbetsrätten: det var helt enkelt för oss studenter lika med Folke Schmidt. Han hade något senare hjälp av bland andra Lennart Geijer, då TCO-jurist, senare juris doktor och justitieminister. För egen del kan jag bara minnas att jag hörde några få föreläsningar av Folke Schmidt, som inte gjorde något starkare intryck. Schmidt var också ansvarig för familjerätten, som i slutet av 1950-talet var snabbt avklarad. Jag kommer inte ihåg om Folke Schmidt själv eller någon annan undervisade i ämnet, men någon undervisning måtte väl ha förekommit och jag gick på all undervisning. Jag tenterade för den unge docenten Kurt Grönfors, som då mest ägnade sig åt sjörätt. Han höll någon föreläsning som handlade om konossement och gemensamt haveri.
Ivar Agge var professor i straffrätt och Hans Thornstedt var docent i ämnet. Agge var en av de få professorer som pratade mycket med studenterna i korridorerna, där han ofta samlade en krets omkring sig. Hans Thornstedt gjorde detsamma, fast i något mindre utsträckning. Som jag minns det var det Hans Thornstedt som skötte undervisningen i straffrätt. Jag vill minnas att han också undervisade i föregångaren till allmän rättslära, juridisk encyklopedi. Det var en blandning av elementär rättsfilosofi, rättssociologi och teleologi. Thornstedt var den mest uppmärksammade företrädaren för den teleologiska riktningen i Stockholm. Han blev senare som bekant prorektor för Stockholms universitet. Jag hade tillfälle att vara med på hans begravning i Bromma kyrka en vacker sommardag 2010. Det kan tilläggas att den nordiska rättsrealismen i en vag form var helt dominerande i slutet av 1950-talet i undervisningen i alla ämnen vid juridiska fakulteten. Den vaga form av naturrätt som nu är ganska gängse hörde framtiden till.
Processrätten var 1959 det sista ämnet i jur.kand.examen. Åke Hassler hade redan på 1920-talet vid unga år blivit ordinarie professor i ämnet. Hassler underkände mig när jag skrev processrätt första gången. (Det är faktiskt enda gången jag har underkänts på ett akademiskt prov. Det har faktiskt aldrig skett i skolan heller, när jag tänker efter.) Jag har förlåtit honom. Andra gången jag skrev, gick det mycket bra. Examinator var Lars Welamson, då docent i processrätt och sedermera justitieråd. I Hasslers undervisning kastade gamla rättegångsbalken från 1734 sin skugga över oss. Den nya rättegångsbalken, som trätt i kraft 1949, hade ännu bara dykt upp vid Hasslers horisont. Det framgick av de rättsfall som han behandlade vid seminarierna. Åke Hassler skulle senare avsluta in forskarbana med en lovordad bok om Specialprocess (1972), som jag aldrig har läst.
Processrätten betraktades som ett smärre ämne av fler än jag. Det är egentligen konstigt. Men så var det. Domstolsprocessen var säkert under stark omvandling efter 1949, men det var vi studenter medvetna om bara styckevis och delt. Rättsområdet har senare som bekant upplevt olika reformer. En sådan var införandet av småmålslagen. En annan att nya specialdomstolar upprättades, t.ex. miljödomstolarna. I tidernas fullbordan har regeringsrätten fått byta namn till HFD och en enhetlig kår av elitdomare, justitieråd, har skapas, som kan tjänstgöra i vilken som helst av HD och HFD alltefter behov. Onekligen ett originellt sätt att sammanföra de båda domstolarna, utan att slå ihop dem. Verkställighetsfrågorna betydde mycket lite i undervisningen i slutet av 1950-talet. Det gällde både straffrätten och utsökningsrätten.
Statsrätt och förvaltningsrätt. Så hette de ämnen som senare gemensamt fick rubriken Offentlig rätt (konstitutionell rätt och förvaltningsrätt). För mig har alltid ordet konstitutionell rätt tett sig lite pråligt, nymodigt, i den svenska verkligheten - liksom ordet rättsfilosofi och diverse datarättstermer o. dyl.
Statsrätten låg i första halvan av examen, förvaltningsrätten i andra. I slutet av 1950-talet fanns fortfarande ingen skriven grundlag i Sverige. Hur så? Sverige hade ju inte mindre än fyra grundlagar. Tre fler än de flesta andra länder. Problemet var bara att den finaste grundlagen, regeringsformen, var från 1809. Den hade visserligen ändrats i en del avseenden sedan dess, men framför allt hade den i väsentliga delar ersatts med konstitutionell sedvanerätt. De läromedel som användes hade inte riktigt hängt med. Sveriges stolthet var tryckfrihetsförordningen från 1949. Den befäste den svenska yttrandefriheten i tryckt skrift och offentlighetsprincipen beträffande allmänna handlingar hos stat och kommun. På detta område fanns moderna läroböcker av Fahlbeck och Eek. Men det är att märka att yttrandefriheten i andra fall, t.ex. i radio, vid den här tiden fortfarande reglerades i vanlig lagstiftning.
Professor Nils Herlitz, känd som framstående forskare och ännu mera känd som mycket respekterad högerriksdagsman, hade blivit emeritus före min tid och professor var numera Ole Westerberg. Preceptor (d.v.s. biträdande professor) var historikern/rättshistorikern Stig Jägerskiöld. Jag tenterade för Westerberg i statsrätt och för Jägerskiöld i förvaltningsrätt. Ingen av dem utmärkte sig särskilt som lärare. Det ska tilläggas, till Westerbergs förtjänst, att han tagit med delar av Nordisk folkestyre (Kbnhvn 1955) av Poul Meyer i kurslitteraturen. Jag har den fortfarande i bokhyllan. Kanske var jag ensam om att läsa den. Boken har undertiteln Nogle hovedtræk af dansk, norsk og svensk statsstyre och är fortfarande läsvärd.
I jur.kand.examen ingår numera ekonomi som ett obligatoriskt ämne. Det gjorde det inte när jag tog examen. Jag valde att i stället läsa romersk rätt, ett ämne som numera avskaffats. I gengäld hade jag med två betyg i ekonomisk historia i min fil.kand.examen 1961. Finansrätt, d.v.s. numera skatterätt, var ett rätt litet ämne i början av studierna. Dag Helmers var docent och examinator i ämnet. Han hade disputerat 1956 på en avhandling med den säljande titeln Kringgående av skattelag och fick senare befattningen industrins skattesakkunnige, en befattning som Sven-Olof Lodin senare har haft. Helmers gjorde ett trevligt intryck som förstärktes av att han gav mig AB p.g.a. att jag läst ett häfte om skogsbeskattning, som de flesta andra struntat i. (Skogsbeskattningen var på den tiden otroligt krånglig. Hur den är nu, vet jag inte.)
Rättshistoria var ett ämne i första halvan av examen. För mig med mitt stora historieintresse och på den tiden säkra detaljminne var det lätt. För andra var det nog betydligt svårare. Lärare var professor Jan Eric Almquist och docent Ivar Nylander. Ingen av dem var särskilt inspirerande lärare. Almquist, som hade skägg, vilket var ovanligt på den tiden, liknade väldigt mycket författaren Carl Jonas Love Almqvist, som han var släkt med. Denne fanns, utan skägg, på en bild i läroboken i litteraturhistoria för gymnasiet.
Umgängesformerna har moderniserats sedan slutet på 50-talet. Alla studenter var automatiskt du med varandra; titelbortläggning mellan studenter, som brukar skildras i universitetsmemoarer, hörde till en äldre tid. Men ingen student var automatiskt du med en lärare, vilket väl i princip är fallet numera.
Juristutbildningen var helt mansdominerad och studenterna var mycket färre än bara några år senare. I själva verket upplevde jag och mina studiekamrater det långa trettiotalet. Examensordningen för oss som tog examen 1959 var fortfarande från 193o-talet. Antalet kvinnliga studenter var lågt och det fanns ingen enda kvinnlig lärare. Det rörde sig om 15 procent kvinnliga studenter och den andelen hade inte heller förändrats sedan 1930-talet. Ej heller hade det totala antalet juridikstudenter förändrats påtagligt sedan trettiotalet. Att antalet kvinnor ökat dramatiskt, både bland studenter och lärare är i och för sig bra, men det har enligt min uppfattning inte haft någon märkbar betydelse för utvecklingen av den juridiska vetenskapen eller praktiken. Detta är ett uttalande som nog inte accepteras av politiker vare sig till höger eller vänster.
Undervisningen är numera mycket mer inriktad på rättsfall än som var fallet då jag var student. Det är enligt min uppfattning en utveckling på både gott och ont. Studenterna får en sämre överblick över rättssystemet, när de i huvudsak fördjupar sig i rättsfall. Jag har själv många gånger upplevt att studenter - som inte sällan visat förakt för översiktliga föreläsningar - har visat sig inte ha den ringaste överblick över ett rättsområdes systematik och därmed i själva verket haft ett dåligt grepp om rättsområdet. En annan förändring som skett är att juridisk litteratur - både böcker och kortare texter - numera kan innehålla nästan vilka grammatiska onöjaktigheter som helst. Jag är så gammal att jag störs av detta och alltid tänker att innehållet i sak nog är lika undermåligt. Det är säkerligen fel, åtminstone i en del fall.
Hur ser framtiden ut? Det kommer troligen att finnas många jurister. En majoritet är kvinnor. Studietiden förefaller bli allt längre. Fortfarande kommer undervisningstätheten antagligen att vara relativt låg. Det kommer alltid att vara mycket att läsa på egen hand för den blivande juristen.
När jag går på olika seminarier och möten för jurister i arbetslivet är det en sak som jag alltid sitter och tänker på. Det är, att det är en så kompakt dominans av etniska svenskar. Några få är av judiskt ursprung. Men deras förfäder har i regel kommit till Sverige för så länge sedan att det vore löjlig av dem att påstå att de har invandrarbakgrund. Men om tio eller tjugo år är det inte så. Då kommer det att finnas avsevärt fler med utomeuropeisk invandrarbakgrund även i dessa sammanhang. Då kan också den sekulariserade staten, som jag är en fanatisk anhängare av, komma att i frågasättas. Liksom mycket annat i den nutida svenska livsstilen.
I verklighetens värld, eller för att använda ett modeord, utanför "akademin", står nog fortfarande den vaga nordiska rättsrealismen stark även i fortsättningen, även om en lika vag naturrätt numera tycks vara den tongivande ideologin för jurister. Kanske är det i själva verket så att det i Sverige finns och har funnits en konvergens mellan de båda riktningarna. Att europarätten kommit för att stanna kan man ta för givet. Men osvuret är bäst.
Torsten Bjerkén 2011-02-28
Juridikstudier i slutet av 1950-talet. Och lite sådant som hänt senare
Det är juridikstudier vid Stockholms högskola i slutet av 1950-talet som detta kåseri handlar om. Jag tog jur.kand.examen i maj 1959. Vid denna tid fanns ännu föreskrifter om ett antal examenstillfällen under året. Jur.kand.betyget delades ut av fakultetens dekanus vid en ceremoni i fakultetens sammanträdesrum, där fakultetens professorer var samlade. Ulf Bernitz, som fyller år idag den 28 februari och jag och ett antal andra fick motta våra jur.kand.-betyg i folioformat ur professor Folke Schmidts hand. Listor över dem som avlagt jur.kand.examen publicerades på den tiden i Svensk Juristtidning (se SvJT 1959 s. 557ff., särsk. s. 559, där det framgår att flera andra kända jurister än Ulf Bernitz tog jur.kand.examen första halvåret 1959).
När jag skriver om studierna har jag förstås gjort ett urval. Jag säger t.ex. ingenting alls om propedeutiska kursen i juridik, som för en del nutida politiska storheter är deras enda bekantskap med systematiska studier på akademisk nivå. Jag skriver inte om de olika ämnena i kronologisk ordning. Det är inte fråga om kronologiska minimemoarer av typen först gick jag i undre överklassen i Skara läroverk sen gick färden till Upsala, etc. Jag skriver kortfattat om studier vid Stockholms högskola höstterminen 1956 - vårterminen 1959. Därutöver har jag helt osystematiskt givit lite kommentarer till sådant som ligger senare i tiden. Jag har f.ö. från tid till annan arbetat med en uppsats om den minnesskrift som gavs ut till fakultetens femtioårsjubileum 1957, och som jag förvärvade när den var nyutkommen. Det känns lite högtidligt att 2007 ha köpt minnesskriften till hundraårsjubiléet.
Internationell rätt var det minsta ämnet i jur.kand.examen. Det bestod av folkrätt och internationell privaträtt. Professor Hilding Eek, med ett förflutet inom bl.a. FN, höll ett antal föreläsningar. Jag minns ännu i dag att han sade att Sverige brukade skriva på olika internationella avtal som fordrade transformering till inhemsk lagstiftning. Men att det då och då hände att man av olika skäl (mest politiska) struntade i att transformera avtalen. Detta förundrade oss studenter, minns jag. Sånt händer inte i Sverige!
1959 dominerades den juridiska undervisningen fortfarande av den s.k. centrala civilrätten. I praktiken var det förmögenhetsrätten, särskilt starkt representerad av tre lagar, köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen som av de flesta studenter uppfattades som det centrala i utbildningen. Köplagen och avtalslagen hade kommit till i nordiskt samarbete före första världskriget, skuldebrevslagen på 1930-talet. Så 1959 var de inte några oprövade nyheter. Professor Christina Ramberg förutspår i Svensk Juristtidning (2011 s. 32) att en ny avtalslag ska komma 2030 och skriver en privat avtalslag som återger vad hon anser vara gällande rätt 2011. Östen Undéns sakrättsböcker uppfattades som sista ordet i fråga om den sakrättsliga sidan av förmögenhetsrätten. Och lite så är det väl än i dag för mig. När det gäller de nu levande är det egentligen bara Bertil Bengtsson, som jag lärde känna på 1960-talet, och Ulf Bernitz, som jag riktigt tar på allvar. Även Stig Strömholm, men främst då som homme de lettres. Andra storheter är lite för unga. Associationsrätt - speciellt aktiebolagsrätt - uppfattade nog också de flesta studenter som centralt. Men inte lika centralt som de tre förut nämnda lagarna. Håkan Nial, senare rektor för Stockholms universitet, var professor i ämnet. Han åtnjöt helt berättigat stor prestige. Han höll ett antal föreläsningar, men ursäktade sig varje gång efter en längre eller kortare stund med att han var tvungen att gå till det ena eller andra sammanträdet och därför måste avbryta föreläsningen. Håkan Nial hade många administrativa uppgifter.
Den starka dominansen av den centrala förmögenhetsrätten i den mening som jag här gett den hade i och för sig redan utmanats av ett område där två olika delar kämpade om hegemonin: skadeståndsrätten och försäkringsrätten.1959 var det år då Jan Hellner publicerade första upplagan av ett av sina storverk, Försäkringsrätt. Men han var fortfarande mest känd för sin svåra doktorsavhandling Om obehörig vinst (1950). Socialförsäkringsrätt har senare blivit en viktig del av socialrätten. Jag ser i Regner II (Svensk juridisk litteratur 1957-1971) att Ulf Bernitz publicerade en uppsats i försäkringsrätt redan 1959.
På 1970-talet kom den nya konsumenträtten, som är särskilt förknippad med Ulf Bernitz namn. Konsumentköplagen och konsumentkreditlagen är ett par av de lagstiftningsprodukter från den tiden som jag aldrig har lyckats bli riktigt förtrogen med.
I slutet av 1950-talet hade immaterialrätten naturligtvis varit ett praktiskt viktigt rättsområde sedan lång tid tillbaka. För min del har jag bara ett minne av ett eller annat rätt elementärt kompendium i A4-format. Professor Seve Ljungman och före honom Gösta Eberstein hade gjort insatser på området. Men Ljungmans doktorsavhandling ägnades ett helt annat ämne: immissioner. Den senare utvecklingen av immaterialrätten är för mig särskilt förknippad med vännen Gunnar Karnell. Jag har skam till sägandes aldrig läst något annat vetenskapligt arbete av honom än hans licentiatavhandling. Den bedömdes av Seve Ljungman ligga på en "hög vettenskaplig abstraktionsnivå".
Arbetsrätten: det var helt enkelt för oss studenter lika med Folke Schmidt. Han hade något senare hjälp av bland andra Lennart Geijer, då TCO-jurist, senare juris doktor och justitieminister. För egen del kan jag bara minnas att jag hörde några få föreläsningar av Folke Schmidt, som inte gjorde något starkare intryck. Schmidt var också ansvarig för familjerätten, som i slutet av 1950-talet var snabbt avklarad. Jag kommer inte ihåg om Folke Schmidt själv eller någon annan undervisade i ämnet, men någon undervisning måtte väl ha förekommit och jag gick på all undervisning. Jag tenterade för den unge docenten Kurt Grönfors, som då mest ägnade sig åt sjörätt. Han höll någon föreläsning som handlade om konossement och gemensamt haveri.
Ivar Agge var professor i straffrätt och Hans Thornstedt var docent i ämnet. Agge var en av de få professorer som pratade mycket med studenterna i korridorerna, där han ofta samlade en krets omkring sig. Hans Thornstedt gjorde detsamma, fast i något mindre utsträckning. Som jag minns det var det Hans Thornstedt som skötte undervisningen i straffrätt. Jag vill minnas att han också undervisade i föregångaren till allmän rättslära, juridisk encyklopedi. Det var en blandning av elementär rättsfilosofi, rättssociologi och teleologi. Thornstedt var den mest uppmärksammade företrädaren för den teleologiska riktningen i Stockholm. Han blev senare som bekant prorektor för Stockholms universitet. Jag hade tillfälle att vara med på hans begravning i Bromma kyrka en vacker sommardag 2010. Det kan tilläggas att den nordiska rättsrealismen i en vag form var helt dominerande i slutet av 1950-talet i undervisningen i alla ämnen vid juridiska fakulteten. Den vaga form av naturrätt som nu är ganska gängse hörde framtiden till.
Processrätten var 1959 det sista ämnet i jur.kand.examen. Åke Hassler hade redan på 1920-talet vid unga år blivit ordinarie professor i ämnet. Hassler underkände mig när jag skrev processrätt första gången. (Det är faktiskt enda gången jag har underkänts på ett akademiskt prov. Det har faktiskt aldrig skett i skolan heller, när jag tänker efter.) Jag har förlåtit honom. Andra gången jag skrev, gick det mycket bra. Examinator var Lars Welamson, då docent i processrätt och sedermera justitieråd. I Hasslers undervisning kastade gamla rättegångsbalken från 1734 sin skugga över oss. Den nya rättegångsbalken, som trätt i kraft 1949, hade ännu bara dykt upp vid Hasslers horisont. Det framgick av de rättsfall som han behandlade vid seminarierna. Åke Hassler skulle senare avsluta in forskarbana med en lovordad bok om Specialprocess (1972), som jag aldrig har läst.
Processrätten betraktades som ett smärre ämne av fler än jag. Det är egentligen konstigt. Men så var det. Domstolsprocessen var säkert under stark omvandling efter 1949, men det var vi studenter medvetna om bara styckevis och delt. Rättsområdet har senare som bekant upplevt olika reformer. En sådan var införandet av småmålslagen. En annan att nya specialdomstolar upprättades, t.ex. miljödomstolarna. I tidernas fullbordan har regeringsrätten fått byta namn till HFD och en enhetlig kår av elitdomare, justitieråd, har skapas, som kan tjänstgöra i vilken som helst av HD och HFD alltefter behov. Onekligen ett originellt sätt att sammanföra de båda domstolarna, utan att slå ihop dem. Verkställighetsfrågorna betydde mycket lite i undervisningen i slutet av 1950-talet. Det gällde både straffrätten och utsökningsrätten.
Statsrätt och förvaltningsrätt. Så hette de ämnen som senare gemensamt fick rubriken Offentlig rätt (konstitutionell rätt och förvaltningsrätt). För mig har alltid ordet konstitutionell rätt tett sig lite pråligt, nymodigt, i den svenska verkligheten - liksom ordet rättsfilosofi och diverse datarättstermer o. dyl.
Statsrätten låg i första halvan av examen, förvaltningsrätten i andra. I slutet av 1950-talet fanns fortfarande ingen skriven grundlag i Sverige. Hur så? Sverige hade ju inte mindre än fyra grundlagar. Tre fler än de flesta andra länder. Problemet var bara att den finaste grundlagen, regeringsformen, var från 1809. Den hade visserligen ändrats i en del avseenden sedan dess, men framför allt hade den i väsentliga delar ersatts med konstitutionell sedvanerätt. De läromedel som användes hade inte riktigt hängt med. Sveriges stolthet var tryckfrihetsförordningen från 1949. Den befäste den svenska yttrandefriheten i tryckt skrift och offentlighetsprincipen beträffande allmänna handlingar hos stat och kommun. På detta område fanns moderna läroböcker av Fahlbeck och Eek. Men det är att märka att yttrandefriheten i andra fall, t.ex. i radio, vid den här tiden fortfarande reglerades i vanlig lagstiftning.
Professor Nils Herlitz, känd som framstående forskare och ännu mera känd som mycket respekterad högerriksdagsman, hade blivit emeritus före min tid och professor var numera Ole Westerberg. Preceptor (d.v.s. biträdande professor) var historikern/rättshistorikern Stig Jägerskiöld. Jag tenterade för Westerberg i statsrätt och för Jägerskiöld i förvaltningsrätt. Ingen av dem utmärkte sig särskilt som lärare. Det ska tilläggas, till Westerbergs förtjänst, att han tagit med delar av Nordisk folkestyre (Kbnhvn 1955) av Poul Meyer i kurslitteraturen. Jag har den fortfarande i bokhyllan. Kanske var jag ensam om att läsa den. Boken har undertiteln Nogle hovedtræk af dansk, norsk og svensk statsstyre och är fortfarande läsvärd.
I jur.kand.examen ingår numera ekonomi som ett obligatoriskt ämne. Det gjorde det inte när jag tog examen. Jag valde att i stället läsa romersk rätt, ett ämne som numera avskaffats. I gengäld hade jag med två betyg i ekonomisk historia i min fil.kand.examen 1961. Finansrätt, d.v.s. numera skatterätt, var ett rätt litet ämne i början av studierna. Dag Helmers var docent och examinator i ämnet. Han hade disputerat 1956 på en avhandling med den säljande titeln Kringgående av skattelag och fick senare befattningen industrins skattesakkunnige, en befattning som Sven-Olof Lodin senare har haft. Helmers gjorde ett trevligt intryck som förstärktes av att han gav mig AB p.g.a. att jag läst ett häfte om skogsbeskattning, som de flesta andra struntat i. (Skogsbeskattningen var på den tiden otroligt krånglig. Hur den är nu, vet jag inte.)
Rättshistoria var ett ämne i första halvan av examen. För mig med mitt stora historieintresse och på den tiden säkra detaljminne var det lätt. För andra var det nog betydligt svårare. Lärare var professor Jan Eric Almquist och docent Ivar Nylander. Ingen av dem var särskilt inspirerande lärare. Almquist, som hade skägg, vilket var ovanligt på den tiden, liknade väldigt mycket författaren Carl Jonas Love Almqvist, som han var släkt med. Denne fanns, utan skägg, på en bild i läroboken i litteraturhistoria för gymnasiet.
Umgängesformerna har moderniserats sedan slutet på 50-talet. Alla studenter var automatiskt du med varandra; titelbortläggning mellan studenter, som brukar skildras i universitetsmemoarer, hörde till en äldre tid. Men ingen student var automatiskt du med en lärare, vilket väl i princip är fallet numera.
Juristutbildningen var helt mansdominerad och studenterna var mycket färre än bara några år senare. I själva verket upplevde jag och mina studiekamrater det långa trettiotalet. Examensordningen för oss som tog examen 1959 var fortfarande från 193o-talet. Antalet kvinnliga studenter var lågt och det fanns ingen enda kvinnlig lärare. Det rörde sig om 15 procent kvinnliga studenter och den andelen hade inte heller förändrats sedan 1930-talet. Ej heller hade det totala antalet juridikstudenter förändrats påtagligt sedan trettiotalet. Att antalet kvinnor ökat dramatiskt, både bland studenter och lärare är i och för sig bra, men det har enligt min uppfattning inte haft någon märkbar betydelse för utvecklingen av den juridiska vetenskapen eller praktiken. Detta är ett uttalande som nog inte accepteras av politiker vare sig till höger eller vänster.
Undervisningen är numera mycket mer inriktad på rättsfall än som var fallet då jag var student. Det är enligt min uppfattning en utveckling på både gott och ont. Studenterna får en sämre överblick över rättssystemet, när de i huvudsak fördjupar sig i rättsfall. Jag har själv många gånger upplevt att studenter - som inte sällan visat förakt för översiktliga föreläsningar - har visat sig inte ha den ringaste överblick över ett rättsområdes systematik och därmed i själva verket haft ett dåligt grepp om rättsområdet. En annan förändring som skett är att juridisk litteratur - både böcker och kortare texter - numera kan innehålla nästan vilka grammatiska onöjaktigheter som helst. Jag är så gammal att jag störs av detta och alltid tänker att innehållet i sak nog är lika undermåligt. Det är säkerligen fel, åtminstone i en del fall.
Hur ser framtiden ut? Det kommer troligen att finnas många jurister. En majoritet är kvinnor. Studietiden förefaller bli allt längre. Fortfarande kommer undervisningstätheten antagligen att vara relativt låg. Det kommer alltid att vara mycket att läsa på egen hand för den blivande juristen.
När jag går på olika seminarier och möten för jurister i arbetslivet är det en sak som jag alltid sitter och tänker på. Det är, att det är en så kompakt dominans av etniska svenskar. Några få är av judiskt ursprung. Men deras förfäder har i regel kommit till Sverige för så länge sedan att det vore löjlig av dem att påstå att de har invandrarbakgrund. Men om tio eller tjugo år är det inte så. Då kommer det att finnas avsevärt fler med utomeuropeisk invandrarbakgrund även i dessa sammanhang. Då kan också den sekulariserade staten, som jag är en fanatisk anhängare av, komma att i frågasättas. Liksom mycket annat i den nutida svenska livsstilen.
I verklighetens värld, eller för att använda ett modeord, utanför "akademin", står nog fortfarande den vaga nordiska rättsrealismen stark även i fortsättningen, även om en lika vag naturrätt numera tycks vara den tongivande ideologin för jurister. Kanske är det i själva verket så att det i Sverige finns och har funnits en konvergens mellan de båda riktningarna. Att europarätten kommit för att stanna kan man ta för givet. Men osvuret är bäst.
Torsten Bjerkén 2011-02-28
torsdag 20 januari 2011
Blogg under uppbyggnad
Denna blogg är under uppbyggnad. Förhoppningsvis kommer den att fyllas med värdefulla texter. Men det beror på vilken tid och kraft jag kan lägga ner på bloggskrivandet. Jag hänvisar också till min andra blogg med adressen http://torsten-torstensblogg.blogspot.com/.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)