En bok om Ivar Kreuger - tändstickskungen.
Stockholmsbörsen rena Vilda västern lyder rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv söndagen den 11 mars 2012 av Carolina Neurath. Artikeln handlar om den mycket utbredda insiderhandeln på Stockholmsbörsen 2012.
Jag köpte för en tid sedan en vetenskaplig bok om finansmannen, civilingenjören Ivar Kreuger som föddes 2 mars 1880 och dog 12 mars 1932, sannolikt genom självmord. Artikelrubriken i Svenska Dagbladet låter oss ana att Ivar Kreuger skulle ha känt sig som hemma om han levt idag. Han hade kanske gjort ett och annat klipp från sitt gömställe i Tysta rummet i Tändstickspalatset. Och inte hade han behövt bekymra sig om självmord om affärerna gick åt skogen - i stället skulle han självklart ha ut sin bonus. Om han nu hade sänkt sig ner till något så futtigt som lite insiderhandel.
För oss äldre är Ivar Kreuger ett känt namn. En person som väldigt många bildade människor i västvärlden har hört talas om. Men för yngre och medelålders är det nog annorlunda. Det är troligen mest bara fackekonomer som har hört talas om Kreuger och hans svindlande affärer.
När Ivar Kreuger dog 1932 utlöstes en finanskris som blev 1900-talets största börsskandal, jämförbar med Söderhavsbubblan och Tulpankrisen århundraden tidigare. Kreuger var betrodd av nästan alla ekonomer och politiker i västvärlden inklusive USA:s president Herbert Hoover. När det gäller politiker fanns det främst två undantag: Mussolini och Primo De Rivera, Italiens resp. Spaniens diktator. Man behöver inte vara alltför fantasirik för att tänka sig varför just de var extra misstänksamma. De bör ha känt sig som samma andas barn som Kreuger.
Det har skrivits många böcker om Ivar Kreuger. Både av författare som anser honom som svindlare och av författare som försvarar honom. Den bok som jag nu läst, är skriven av en amerikansk professor i "Law and Finance" vid University of San Diego. Han heter Frank Partnoy och boken sägs i den svenska översättningen i original heta The Match King. Ivar Kreuger, the Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals (2009).
Partnoy har skrivit en bok med vetenskapliga anspråk. Han har en omfattande litteraturlista och redovisar också ett mycket omfattande källmaterial i Sverige och på andra håll som han uppger sig ha gått igenom. Vidare har han en omfattande notapparat och ett personregister. Jag har ingen möjlighet att bedöma hur korrekta Partnoys uppgifter är i detalj; de förefaller pålitliga. Den bok jag har läst är den svenska översättningen som utkom på Bonniers 2010 under titeln Tändstickskungen Ivar Kreuger (ISBN 978-91-0-012443-4). I enlighet med en ny praktik hos förlagen har boken realiserats redan på 2012 års bokrealisation.
Frank Partnoy betonar starkt att Kreugers företag inte skilde sig från andra storföretag på 20-talet i fråga om knapphändig redovisning av tillgångar och skulder och vinster och förluster. Alla storföretag som var noterade på börserna både i USA och Europa var ytterst sparsamma med ekonomiska uppgifter. Liksom idag betraktades nästan allt som affärshemligheter och kraven från myndigheterna och börsledningarna på offentlighet var obefintliga eller rudimentära. Dotterföretag och liknande arrangemang redovisades i regel inte. Allehanda godtyckliga överföringar mellan närstående företag var vanliga. I fråga om allt detta rörde sig Kreuger som fisken i vattnet. Kanske lite djärvare än andra spelare, men i princip inom de allmänt godtagna gränserna.
Partnoy har i princip bara berört de sista tio åren av Kreugers liv. Jag tycker att han lite väl lättvindigt har avfärdat betydelsen av Kreugers bakgrund och det faktum att han tog civilingenjörsexamen på Kungliga Tekniska Högskolan vid tjugo års ålder (år 1900) på två linjer samtidigt. Han kom från vad som i Sverige bör betecknas som övre medelklass. Hans släkt ägde flera tändsticksfabriker. Att han på Wall Street betraktades som self-made är säkert riktigt, men i lilla Sverige betraktades han knappast så. Han sökte tidigt sin lycka ute i världen, kom hem till Sverige igen och byggde tillsammans med kompanjonen Paul Toll bland annat det spektakulära Stockholms stadion i armerad betong, som var färdigt i god tid till Olympiaden 1912.
Kreugers privatliv var extravagant. Häri skilde han sig inte från en del av tidens och nutidens storheter. Kreuger var aldrig gift. Han hade sällskap med Greta Garbo och andra filmskönheter och umgicks med diverse av tidens kändisar. Han hade även ett förhållande med sin lojala sekreterare. Han bodde flott och samtidigt avskilt i tjusiga bostäder både i Stockholm och utomlands. Hans huvudkontor i Stockholm på senare år, Tändstickspalatset, var legendomspunnet. Det finns kvar än i dag. Det bör noteras att Kreuger avled innan atlantflygets tid. Han åkte ofta mellan Europa och USA med de väldiga passagerarfartyg som på den tiden trafikerade Atlanten. Inom Europa och USA åkte han tåg. Men han var inte främmande för flyg. Det finns en känd bild av Ivar Kreuger där han någon gång i slutet av 1920-talet stiger ombord på ett flygplan på flottörer i Stockholm för att flyga på en inspektionstur längs norrlandskusten.
Ivar Kreugers stora idé var att ge lån till så många länder som möjligt mot att få monopol på tändstickor i landet. Kreuger hade förstått att den billiga vardagsvaran tändstickor med en knappt märkbar höjning av priset kunde ge mycket stora vinster. För att ge lån behövde han förstås mycket pengar och de skulle till stor del komma från den amerikanska lånemarknaden. Som låneinstrument uppfann eller utvecklade han olika värdepapper förutom "vanliga" aktier. S.k. debentures är kanske de mest kända men det fanns flera andra varianter. Utmärkande för Kreugers värdepapper var att de inte gav innehavaren något formellt inflytande, eller försumbart inflytande, men utlovade mycket höga årliga utdelningar. Det sistnämnda gjorde dem förstås lättsålda.
Det första land där Kreuger lyckades införa tändsticksmonopol var det återuppståndna självständiga Polen, som av naturliga skäl var i stort behov av kapital för återuppbyggnad efter första världskriget. Därefter lyckades han införa mer eller mindre långtgående monopol i olika andra länder, mest anmärkningsvärt kanske i Frankrike och Tyskland. På en del håll hade han inte monopol i formell mening, men ett dominerande ägande i tändsticksindustrin. Det gällde t.ex. hans hemland Sverige. I Sverige fanns alkoholmonopol och tobaksmonopol, men inte tändsticksmonopol. Ett anmärkningsvärt faktum är att det nazistiska Tyskland fortsatte att betala räntor och amorteringar på tändstickslånet och att detta inte avvecklades förrän efter andra världskriget av Förbundsrepubliken Tyskland.
Ivar Kreuger hade intressen i ett flertal andra branscher också. Bland annat skogs- och cellullosaindustrin, där han skapade Svenska Cellullosa Aktiebolaget (SCA). Vidare i telefonbranschen. Han hade ett avgörande inflytande över LM Ericsson. Mot slutet av sitt liv arbetade han på att införa telefonmonopol i olika länder.
När den världsvida finanskrisen kom i slutet av 1920-talet var Kreugers öde i praktiken beseglat. I motsats till andra finansmän lyckades han för en rätt lång tid genom allt djärvare, allmer oetiska och alltmer olagliga operationer hålla sitt imperium flytande, men i mars 1932 hade han nått vägs ände. Professor Partnoy pekar särskilt på att Kreuger lät förfalska italienska statsobligationer, något som också Per Olov Enquist tagit fasta på i sin intressanta recension av boken i Expressen 14/3 2010. Men det var enligt Partnoy inte bara de förfalskade obligationerna som fällde Kreuger; det var en mängd andra åtgärder.
Till stor del var Kreugers spekulationer som så många andra liknande byggda som ett pyramidspel. Nya lån fick finansiera stora utdelningar till dem som finansierat äldre lån och till slut var spelet förlorat. Men enligt Partnoy var det som i ett antikt drama ytterst Kreugers hybris som ledde till hans undergång. Han kunde helt enkelt inte förmå sig att att vidta åtgärder som han ansåg minskade hans storhet i omvärldens ögon, även om han begrep att sådana åtgärder var nödvändiga och även om han genom sin skicklighet och erfarenhet som finansman också hade kunnat genomföra dem framgångsrikt.
Partnoy avslutar sin bok med att konstatera att stora delar av Kreugers imperium har levt vidare. SCA och Swedish Match och Ericsson finns som bekant än idag. Han redovisar också kortfattat hur det gick för Kreugers nära medarbetare och affärspartners. Det gick i flertalet fall illa för dem. Brodern Torsten blev åtalad och fick avtjäna ett fängelsestraff för bedrägeri i den s.k. Högbroforsaffären. Det glömde han aldrig och sökte resning i målet vid flera tillfällen utan att lyckas. Han var full av hat och hämnades så mycket han förmådde. Ekonomiskt led han ingen nöd och kan i viss mening sägas ha krönt sin bana som hämnare då han sålde Stockholms-Tidningen och Aftonbladet till LO, inte för 25 miljoner kronor, som LO-ledningen och dess experter trodde, utan för drygt 30 miljoner. Han var trots allt bror till Ivar Kreuger, som publicisten Sven Erik Larsson konstaterade, när han skildrade den affären. Greta Garbo klarade sig ekonomiskt helskinnad ur kraschen. Partnoy antyder att Kreuger kanske varnande henne för att satsa i hans företag.
Jag håller med Per Olov Enquist när han antyder att det är ungefär likandant idag på den internationella finansmarknaden. Samtidigt kan man tycka att Kreuger var en sorts extrem representant för den samtida bilden av en framgångsrik man. Han var den store tillbakadragne film- och pojkbokshjälten som sköna kvinnor dyrkade och män på lägre andlig nivå såg upp till och som de borde se upp till. Han uttalade sig inte i tid och otid. När han sade något offentligt var det betydelsefullt, men gärna en smula dunkelt som ett orakelspråk för alla dem som var underlägsna honom.
