Jag börjar använda min forskarblogg med ett kåseri. I fortsättningen ska jag som framgår av den första texten på bloggen från den 20 januari 2011, i mån av tid och krafter publicera längre och kortare vetenskapliga texter på bloggen. Jag hänvisar också till min andra blogg med adressen http://torsten-torstensblogg.blogspot.com/.
Juridikstudier i slutet av 1950-talet. Och lite sådant som hänt senare
Det är juridikstudier vid Stockholms högskola i slutet av 1950-talet som detta kåseri handlar om. Jag tog jur.kand.examen i maj 1959. Vid denna tid fanns ännu föreskrifter om ett antal examenstillfällen under året. Jur.kand.betyget delades ut av fakultetens dekanus vid en ceremoni i fakultetens sammanträdesrum, där fakultetens professorer var samlade. Ulf Bernitz, som fyller år idag den 28 februari och jag och ett antal andra fick motta våra jur.kand.-betyg i folioformat ur professor Folke Schmidts hand. Listor över dem som avlagt jur.kand.examen publicerades på den tiden i Svensk Juristtidning (se SvJT 1959 s. 557ff., särsk. s. 559, där det framgår att flera andra kända jurister än Ulf Bernitz tog jur.kand.examen första halvåret 1959).
När jag skriver om studierna har jag förstås gjort ett urval. Jag säger t.ex. ingenting alls om propedeutiska kursen i juridik, som för en del nutida politiska storheter är deras enda bekantskap med systematiska studier på akademisk nivå. Jag skriver inte om de olika ämnena i kronologisk ordning. Det är inte fråga om kronologiska minimemoarer av typen först gick jag i undre överklassen i Skara läroverk sen gick färden till Upsala, etc. Jag skriver kortfattat om studier vid Stockholms högskola höstterminen 1956 - vårterminen 1959. Därutöver har jag helt osystematiskt givit lite kommentarer till sådant som ligger senare i tiden. Jag har f.ö. från tid till annan arbetat med en uppsats om den minnesskrift som gavs ut till fakultetens femtioårsjubileum 1957, och som jag förvärvade när den var nyutkommen. Det känns lite högtidligt att 2007 ha köpt minnesskriften till hundraårsjubiléet.
Internationell rätt var det minsta ämnet i jur.kand.examen. Det bestod av folkrätt och internationell privaträtt. Professor Hilding Eek, med ett förflutet inom bl.a. FN, höll ett antal föreläsningar. Jag minns ännu i dag att han sade att Sverige brukade skriva på olika internationella avtal som fordrade transformering till inhemsk lagstiftning. Men att det då och då hände att man av olika skäl (mest politiska) struntade i att transformera avtalen. Detta förundrade oss studenter, minns jag. Sånt händer inte i Sverige!
1959 dominerades den juridiska undervisningen fortfarande av den s.k. centrala civilrätten. I praktiken var det förmögenhetsrätten, särskilt starkt representerad av tre lagar, köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen som av de flesta studenter uppfattades som det centrala i utbildningen. Köplagen och avtalslagen hade kommit till i nordiskt samarbete före första världskriget, skuldebrevslagen på 1930-talet. Så 1959 var de inte några oprövade nyheter. Professor Christina Ramberg förutspår i Svensk Juristtidning (2011 s. 32) att en ny avtalslag ska komma 2030 och skriver en privat avtalslag som återger vad hon anser vara gällande rätt 2011. Östen Undéns sakrättsböcker uppfattades som sista ordet i fråga om den sakrättsliga sidan av förmögenhetsrätten. Och lite så är det väl än i dag för mig. När det gäller de nu levande är det egentligen bara Bertil Bengtsson, som jag lärde känna på 1960-talet, och Ulf Bernitz, som jag riktigt tar på allvar. Även Stig Strömholm, men främst då som homme de lettres. Andra storheter är lite för unga. Associationsrätt - speciellt aktiebolagsrätt - uppfattade nog också de flesta studenter som centralt. Men inte lika centralt som de tre förut nämnda lagarna. Håkan Nial, senare rektor för Stockholms universitet, var professor i ämnet. Han åtnjöt helt berättigat stor prestige. Han höll ett antal föreläsningar, men ursäktade sig varje gång efter en längre eller kortare stund med att han var tvungen att gå till det ena eller andra sammanträdet och därför måste avbryta föreläsningen. Håkan Nial hade många administrativa uppgifter.
Den starka dominansen av den centrala förmögenhetsrätten i den mening som jag här gett den hade i och för sig redan utmanats av ett område där två olika delar kämpade om hegemonin: skadeståndsrätten och försäkringsrätten.1959 var det år då Jan Hellner publicerade första upplagan av ett av sina storverk, Försäkringsrätt. Men han var fortfarande mest känd för sin svåra doktorsavhandling Om obehörig vinst (1950). Socialförsäkringsrätt har senare blivit en viktig del av socialrätten. Jag ser i Regner II (Svensk juridisk litteratur 1957-1971) att Ulf Bernitz publicerade en uppsats i försäkringsrätt redan 1959.
På 1970-talet kom den nya konsumenträtten, som är särskilt förknippad med Ulf Bernitz namn. Konsumentköplagen och konsumentkreditlagen är ett par av de lagstiftningsprodukter från den tiden som jag aldrig har lyckats bli riktigt förtrogen med.
I slutet av 1950-talet hade immaterialrätten naturligtvis varit ett praktiskt viktigt rättsområde sedan lång tid tillbaka. För min del har jag bara ett minne av ett eller annat rätt elementärt kompendium i A4-format. Professor Seve Ljungman och före honom Gösta Eberstein hade gjort insatser på området. Men Ljungmans doktorsavhandling ägnades ett helt annat ämne: immissioner. Den senare utvecklingen av immaterialrätten är för mig särskilt förknippad med vännen Gunnar Karnell. Jag har skam till sägandes aldrig läst något annat vetenskapligt arbete av honom än hans licentiatavhandling. Den bedömdes av Seve Ljungman ligga på en "hög vettenskaplig abstraktionsnivå".
Arbetsrätten: det var helt enkelt för oss studenter lika med Folke Schmidt. Han hade något senare hjälp av bland andra Lennart Geijer, då TCO-jurist, senare juris doktor och justitieminister. För egen del kan jag bara minnas att jag hörde några få föreläsningar av Folke Schmidt, som inte gjorde något starkare intryck. Schmidt var också ansvarig för familjerätten, som i slutet av 1950-talet var snabbt avklarad. Jag kommer inte ihåg om Folke Schmidt själv eller någon annan undervisade i ämnet, men någon undervisning måtte väl ha förekommit och jag gick på all undervisning. Jag tenterade för den unge docenten Kurt Grönfors, som då mest ägnade sig åt sjörätt. Han höll någon föreläsning som handlade om konossement och gemensamt haveri.
Ivar Agge var professor i straffrätt och Hans Thornstedt var docent i ämnet. Agge var en av de få professorer som pratade mycket med studenterna i korridorerna, där han ofta samlade en krets omkring sig. Hans Thornstedt gjorde detsamma, fast i något mindre utsträckning. Som jag minns det var det Hans Thornstedt som skötte undervisningen i straffrätt. Jag vill minnas att han också undervisade i föregångaren till allmän rättslära, juridisk encyklopedi. Det var en blandning av elementär rättsfilosofi, rättssociologi och teleologi. Thornstedt var den mest uppmärksammade företrädaren för den teleologiska riktningen i Stockholm. Han blev senare som bekant prorektor för Stockholms universitet. Jag hade tillfälle att vara med på hans begravning i Bromma kyrka en vacker sommardag 2010. Det kan tilläggas att den nordiska rättsrealismen i en vag form var helt dominerande i slutet av 1950-talet i undervisningen i alla ämnen vid juridiska fakulteten. Den vaga form av naturrätt som nu är ganska gängse hörde framtiden till.
Processrätten var 1959 det sista ämnet i jur.kand.examen. Åke Hassler hade redan på 1920-talet vid unga år blivit ordinarie professor i ämnet. Hassler underkände mig när jag skrev processrätt första gången. (Det är faktiskt enda gången jag har underkänts på ett akademiskt prov. Det har faktiskt aldrig skett i skolan heller, när jag tänker efter.) Jag har förlåtit honom. Andra gången jag skrev, gick det mycket bra. Examinator var Lars Welamson, då docent i processrätt och sedermera justitieråd. I Hasslers undervisning kastade gamla rättegångsbalken från 1734 sin skugga över oss. Den nya rättegångsbalken, som trätt i kraft 1949, hade ännu bara dykt upp vid Hasslers horisont. Det framgick av de rättsfall som han behandlade vid seminarierna. Åke Hassler skulle senare avsluta in forskarbana med en lovordad bok om Specialprocess (1972), som jag aldrig har läst.
Processrätten betraktades som ett smärre ämne av fler än jag. Det är egentligen konstigt. Men så var det. Domstolsprocessen var säkert under stark omvandling efter 1949, men det var vi studenter medvetna om bara styckevis och delt. Rättsområdet har senare som bekant upplevt olika reformer. En sådan var införandet av småmålslagen. En annan att nya specialdomstolar upprättades, t.ex. miljödomstolarna. I tidernas fullbordan har regeringsrätten fått byta namn till HFD och en enhetlig kår av elitdomare, justitieråd, har skapas, som kan tjänstgöra i vilken som helst av HD och HFD alltefter behov. Onekligen ett originellt sätt att sammanföra de båda domstolarna, utan att slå ihop dem. Verkställighetsfrågorna betydde mycket lite i undervisningen i slutet av 1950-talet. Det gällde både straffrätten och utsökningsrätten.
Statsrätt och förvaltningsrätt. Så hette de ämnen som senare gemensamt fick rubriken Offentlig rätt (konstitutionell rätt och förvaltningsrätt). För mig har alltid ordet konstitutionell rätt tett sig lite pråligt, nymodigt, i den svenska verkligheten - liksom ordet rättsfilosofi och diverse datarättstermer o. dyl.
Statsrätten låg i första halvan av examen, förvaltningsrätten i andra. I slutet av 1950-talet fanns fortfarande ingen skriven grundlag i Sverige. Hur så? Sverige hade ju inte mindre än fyra grundlagar. Tre fler än de flesta andra länder. Problemet var bara att den finaste grundlagen, regeringsformen, var från 1809. Den hade visserligen ändrats i en del avseenden sedan dess, men framför allt hade den i väsentliga delar ersatts med konstitutionell sedvanerätt. De läromedel som användes hade inte riktigt hängt med. Sveriges stolthet var tryckfrihetsförordningen från 1949. Den befäste den svenska yttrandefriheten i tryckt skrift och offentlighetsprincipen beträffande allmänna handlingar hos stat och kommun. På detta område fanns moderna läroböcker av Fahlbeck och Eek. Men det är att märka att yttrandefriheten i andra fall, t.ex. i radio, vid den här tiden fortfarande reglerades i vanlig lagstiftning.
Professor Nils Herlitz, känd som framstående forskare och ännu mera känd som mycket respekterad högerriksdagsman, hade blivit emeritus före min tid och professor var numera Ole Westerberg. Preceptor (d.v.s. biträdande professor) var historikern/rättshistorikern Stig Jägerskiöld. Jag tenterade för Westerberg i statsrätt och för Jägerskiöld i förvaltningsrätt. Ingen av dem utmärkte sig särskilt som lärare. Det ska tilläggas, till Westerbergs förtjänst, att han tagit med delar av Nordisk folkestyre (Kbnhvn 1955) av Poul Meyer i kurslitteraturen. Jag har den fortfarande i bokhyllan. Kanske var jag ensam om att läsa den. Boken har undertiteln Nogle hovedtræk af dansk, norsk og svensk statsstyre och är fortfarande läsvärd.
I jur.kand.examen ingår numera ekonomi som ett obligatoriskt ämne. Det gjorde det inte när jag tog examen. Jag valde att i stället läsa romersk rätt, ett ämne som numera avskaffats. I gengäld hade jag med två betyg i ekonomisk historia i min fil.kand.examen 1961. Finansrätt, d.v.s. numera skatterätt, var ett rätt litet ämne i början av studierna. Dag Helmers var docent och examinator i ämnet. Han hade disputerat 1956 på en avhandling med den säljande titeln Kringgående av skattelag och fick senare befattningen industrins skattesakkunnige, en befattning som Sven-Olof Lodin senare har haft. Helmers gjorde ett trevligt intryck som förstärktes av att han gav mig AB p.g.a. att jag läst ett häfte om skogsbeskattning, som de flesta andra struntat i. (Skogsbeskattningen var på den tiden otroligt krånglig. Hur den är nu, vet jag inte.)
Rättshistoria var ett ämne i första halvan av examen. För mig med mitt stora historieintresse och på den tiden säkra detaljminne var det lätt. För andra var det nog betydligt svårare. Lärare var professor Jan Eric Almquist och docent Ivar Nylander. Ingen av dem var särskilt inspirerande lärare. Almquist, som hade skägg, vilket var ovanligt på den tiden, liknade väldigt mycket författaren Carl Jonas Love Almqvist, som han var släkt med. Denne fanns, utan skägg, på en bild i läroboken i litteraturhistoria för gymnasiet.
Umgängesformerna har moderniserats sedan slutet på 50-talet. Alla studenter var automatiskt du med varandra; titelbortläggning mellan studenter, som brukar skildras i universitetsmemoarer, hörde till en äldre tid. Men ingen student var automatiskt du med en lärare, vilket väl i princip är fallet numera.
Juristutbildningen var helt mansdominerad och studenterna var mycket färre än bara några år senare. I själva verket upplevde jag och mina studiekamrater det långa trettiotalet. Examensordningen för oss som tog examen 1959 var fortfarande från 193o-talet. Antalet kvinnliga studenter var lågt och det fanns ingen enda kvinnlig lärare. Det rörde sig om 15 procent kvinnliga studenter och den andelen hade inte heller förändrats sedan 1930-talet. Ej heller hade det totala antalet juridikstudenter förändrats påtagligt sedan trettiotalet. Att antalet kvinnor ökat dramatiskt, både bland studenter och lärare är i och för sig bra, men det har enligt min uppfattning inte haft någon märkbar betydelse för utvecklingen av den juridiska vetenskapen eller praktiken. Detta är ett uttalande som nog inte accepteras av politiker vare sig till höger eller vänster.
Undervisningen är numera mycket mer inriktad på rättsfall än som var fallet då jag var student. Det är enligt min uppfattning en utveckling på både gott och ont. Studenterna får en sämre överblick över rättssystemet, när de i huvudsak fördjupar sig i rättsfall. Jag har själv många gånger upplevt att studenter - som inte sällan visat förakt för översiktliga föreläsningar - har visat sig inte ha den ringaste överblick över ett rättsområdes systematik och därmed i själva verket haft ett dåligt grepp om rättsområdet. En annan förändring som skett är att juridisk litteratur - både böcker och kortare texter - numera kan innehålla nästan vilka grammatiska onöjaktigheter som helst. Jag är så gammal att jag störs av detta och alltid tänker att innehållet i sak nog är lika undermåligt. Det är säkerligen fel, åtminstone i en del fall.
Hur ser framtiden ut? Det kommer troligen att finnas många jurister. En majoritet är kvinnor. Studietiden förefaller bli allt längre. Fortfarande kommer undervisningstätheten antagligen att vara relativt låg. Det kommer alltid att vara mycket att läsa på egen hand för den blivande juristen.
När jag går på olika seminarier och möten för jurister i arbetslivet är det en sak som jag alltid sitter och tänker på. Det är, att det är en så kompakt dominans av etniska svenskar. Några få är av judiskt ursprung. Men deras förfäder har i regel kommit till Sverige för så länge sedan att det vore löjlig av dem att påstå att de har invandrarbakgrund. Men om tio eller tjugo år är det inte så. Då kommer det att finnas avsevärt fler med utomeuropeisk invandrarbakgrund även i dessa sammanhang. Då kan också den sekulariserade staten, som jag är en fanatisk anhängare av, komma att i frågasättas. Liksom mycket annat i den nutida svenska livsstilen.
I verklighetens värld, eller för att använda ett modeord, utanför "akademin", står nog fortfarande den vaga nordiska rättsrealismen stark även i fortsättningen, även om en lika vag naturrätt numera tycks vara den tongivande ideologin för jurister. Kanske är det i själva verket så att det i Sverige finns och har funnits en konvergens mellan de båda riktningarna. Att europarätten kommit för att stanna kan man ta för givet. Men osvuret är bäst.
Torsten Bjerkén 2011-02-28
