Tage Erlander, Dagböcker 1961-1962, utg. av Sven Erlander, (Gidlunds Förlag, Hedemora, tr. Stockholm 2011;
ISBN 978-91-7844-825-8).
(Med # och ett nummer betecknar utgivaren de enskilda dagboksanteckningarna. Jag har i denna text använt dessa beteckningar tillsammans med årtal och sidhänvisning.)
Jag har läst samtliga dagböcker av Tage Erlander som hittills har utkommit i tryck. De utgör en fascinerande läsning. Det är en betydande kulturgärning som Tage Erlanders son, professor em. Sven Erlander, har utfört, när han tolkat faderns svårlästa handskrift och gett ut dagböckerna.
Efter vad jag tycker var en viss nedgångsperiod under några år, är Erlanders dagboksanteckningar återigen fulla av skarpa formuleringar beträffande både personer och företeelser. Dagböcker har en särskilt tjusning på det sättet att de återspeglar vad författaren ansåg vid tiden för det skeende som föranledde dagboksanteckningarna. Memoarer är på ett helt annat sätt tillrättalagda och gamla män och kvinnor glömmer som bekant. Det hindrar inte att även dagboksanteckningar i en del fall återger tankar som inte är fullt så spontana som man kanske är benägen att tro. Det gäller naturligtvis särskilt om dagboksförfattaren har dröjt med att teckna ned sina tankar. Han eller hon har kanske helt enkelt inte haft tid att anteckna eller av andra skäl gjort anteckningarna efter en lite längre tids förlopp. Det kan också vara så, att författaren mer eller mindre medvetet har skrivit för historien. Han eller hon har varit mån om sitt eftermäle och räknat med att en större allmänhet så småningom skulle läsa anteckningarna.
Det framstår som otänkbart att statsminister Tage Erlander inte skulle ha tänkt på eftervärlden, när han skrev sin dagbok. I varje fall inte 1960-1961, när han varit statsminister sedan 1946.
Tage Erlander var född 1901 och avled vid åttiofyra års ålder 1985. Han var statsråd (‘biträdande socialminister’) från 1944, ecklesiastikminister (d.v.s. utbildnings- och kyrkominister) 1945 och statsminister 1946 till 1969 d.v.s i 23 år. Tage Erlander satt i regeringen i tjugofem år i följd. Ett svårslaget rekord i ett demokratiskt land.
Den nu utkomna delen, som omfattar två år, 1961 och 1962, har inte tilldragit sig så mycket uppmärksamhet i massmedia. Överhuvudtaget gäller att uppmärksamheten minskats från del till del. Sannolikt beror det på att händelserna ligger så långt tillbaka i tiden att de som är intresserade av samtidshistoria inte själva har några minnen från den aktuella tiden eller ens var födda då. För egen del vet jag mig inte ha sett Tage Erlander i verkligheten, bara på TV. Inte heller såg jag hans företrädare Per Albin Hansson. Men en ingift släkting till mig som bodde i Ålsten och som jag träffade vid åtskilliga tillfällen, när jag var liten, spelade bowling med "Per Albin" varje vecka. Min släkting var kamrer i Skånska Cement, nu Skanska. De talade aldrig politik; Per Albin talade aldrig politik med sina bowlingkamrater.
Det överraskade mig lite att dagboksdelen långt om länge blivit föremål för en understreckare i Svenska Dagbladet (1 februari 2012). Understreckaren är skriven av en av tidningens medarbetare, fil.dr Håkan Arvidsson, som är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet. Jag kan i stort sett ansluta mig till vad Håkan Arvidsson säger, men det finns naturligtvis en del att tillägga.
Tage Erlander är faktiskt lite orolig med anledning av de otroligt bra siffrorna i 1962 års kommunalval. I landstingsvalen fick Socialdemokraterna 50,5 procent av rösterna. Han hade gissat 47,5 %, 1962 # 3635, 3636 (s. 289). Det är nästan otroligt att läsa att Erlander dagen efter valet och en valvaka som slutat klockan tre på natten "vid olämpligast möjliga tidpunkt", som han skriver, mötte Liberias president William Tubman på Arlanda (1962 #1689; s. 289). Kritiken mot Tubman i dagboken finns där, om än något passivt formulerad: Tubmans regim är värst i Afrika efter Sydafrika, Rhodesia och Abessinien [Etiopien], 1962 #3640 (s. 290).
En del valdebatter inför kommunalvalet har kommenterats i dagboken av Erlander. Bl.a. en debatt i radio som han betecknar som "ganska bedrövlig" mellan kommunisten Gunnar Öhman och högermannen Gunnar Hillerdal, 1962 #1685 (s. 288). Torsten Bengtsson betecknas som "centerns smilfink", ibid. Folkpartiledaren Bertil Ohlin får något lite bättre betyg än högerledaren Gunnar Heckscher, som blivit Erlanders nya hatobjekt, 1962 #1687 (s. 289). Heckscher hade efterträtt Jarl Hjalmarson, som Erlander föraktade, som partiledare för Högerpartiet. Liksom i föregående delar sparar inte Erlander på kritiken mot både politiska anhängare och motståndare. Den ledande politiker som i stort sett undgår kritik och som städse omtalas i positiva ordalag i dagboken är Centerledaren Gunnar Hedlund.
I fråga om utrikesminister Östen Undén är Erlander även genomgående positiv eller neutral. Men av övriga socialdemokratiska partivänner undgår inte ens Olof Palme kritik. Erlander är rätt sparsam med lovord angående de egna. Men det kanske ligger i sakens natur att olika personer omtalas i dagboken när de misshagat författaren. I fråga om Östen Undén är det nog så att Erlander - som Arvidsson framhållit - saknar utpräglat intresse för utrikespolitiken. Dessutom kan det vara så att han sneglat på framtida publicering av dagböckerna. Det skulle kunna uppfattas som löjligt om Tage Erlander hade kritiska synpunkter på en socialdemokrat som blev professor i civilrätt före första världskriget och statsråd 1917.
Även om Erlander skulle ha saknat intresse för utrikespolitiken innebär det inte att han drog sig undan från internationella kontakter eller bedömningar av skeenden och händelser i utlandet och uttalanden om utländska politiker. Erlander är genomgående rätt kritisk mot FN-chefen Dag Hammarskjöld, som varit svensk regeringsmedlem. Exempelvis räckte inte Hammarskjöld till i samband med mordet på premiärministern i Kongo, Patrice Lumumba, 1961 # 3312 (s. 37). Men Erlander visar samtidigt större förståelse för FN-chefens svåra situation än Olof Palme.
Erlanders hat mot Bertil Ohlin framträder ytterst påtagligt överallt i dagböckerna. Särskilt uttalat är det exempelvis i anteckningen 1962 #1522 (s. 184) . Det framgår där att hatet mot Ohlin går tillbaka så långt som till "Ohlins år i samlingsregeringen". Ohlin satt ett år i samlingsregeringen och motarbetade enligt Erlander då konsekvent Erlanders förslag till "ynka små förbättringar" för behövande grupper. Men jag gissar att hatet också går tillbaka till Erlanders och Ohlins studietid och till en del beror på att Erlander var avundsjuk på Ohlin. Gunnar Heckscher får i dagboken i stort sett lika dåligt betyg som Bertil Ohlin. Erlander hyser samma förakt för honom som för Jarl Hjalmarson. Jag har svårt att se att det i dessa fall enbart är fråga om "politiskt" hat. Det vill synas som om Erlander på ett småskuret sätt betraktar dem som sina personliga fiender.
Håkan Arvidsson har rubriken Självkritisk och ständigt orolig statsminister på sin understreckare. Jag kan hålla med om att Erlander ofta uttrycker sig så, men jag undrar om han inte i själva verket är ganska nöjd med sin verksamhet. Jag tror nämligen att det finns en hel del falsk blygsamhet i dagboksanteckningarna. Som Håkan Arvidsson säger är Erlander också mycket observant när det gäller sin egen, hustrun Aina Erlanders och barnens hälsa. Han är ständig patient hos den kända läkarprofessorn Nanna Svartz. Till saken hör också att Aina Erlander arbetar som läroverkslärare (läroverksadjunkt) och måste ha haft en mycket stor arbetsbörda. Hon var dessutom ordförande i den socialdemokratiska scoutorganisationen Unga Örnar ("örneriet" i Tage Erlanders vokabulär) vilket visade sig innebära mycket mer arbete än Aina och Tage från början föreställt sig. Det visade sig bl.a. att det rådde starka motsättningar på toppnivå inom organisationen, som inte ens makarna Erlander var medvetna om, när Aina åtog sig uppdraget.
Europapolitiken har på ett annat sätt än i tidigare dagboksdelar blivit betydelsefull i Erlanders nu publicerade dagbok. Han har många anteckningar om EEC-frågan. Inte minst gäller anteckningarna de norska och danska socialdemokraternas förhållande till EEC. Erlanders kontakter med nordiska socialdemokrater var överhuvudtaget livlig. Det gällde både danska, norska och finska socialdemokrater. Ett särskilt problem utgjorde förhållandet till president Kekkonen i Finland. Han var agrar (d.v.s. borgerlig), men måste stödjas p.g.a. det ömtåliga förhållandet till Den store grannen i öster. Men samtidigt måste Erlander stödja de socialdemokratiska partivännerna i Finland. Tage Erlander uppfattande det begripligt nog som en besvärlig balansgång.
För Tage Erlander, liksom för oss andra som var vuxna på den tiden, var motsättningen mellan USA och Sovjetunionen central. Det är riktigt som Arvidsson säger att han inte ägnade andra konflikter, t.ex. Algerietkriget, så stor uppmärksamhet i dagboken. Men det finns nämnt på ett hörn såtillvida att Erlander anser att "Algeriet" hellre vill ha en uppgörelse med de "maktägande" franska generalerna än med de Gaulle, 1961 #1521 (s. 182f). Inte heller i fråga om Kongokrisen förefaller Erlander riktigt starkt engagerad, 1961 #1522 (s. 183). Erlanders engagemang för u-hjälp var också rätt begränsat. I så måtto var han ense med Gunnar Sträng. Om Ulla Lindström, ansvarigt statsråd för u-hjälpen, och andra politiskt verksamma kvinnor uttalar sig Erlander på ett sätt som ingen politiker idag väl ens skulle våga anförtro åt sin dagbok, 1961 #3309 (s. 33).
Sven Erlander har tidigare undrat hur det kunde komma sig att hans föräldrar, med efter tidens förhållanden goda inkomster, tycktes ha ont om pengar. Han gissade att fadern kontinuerligt understödde släktingar. I dagboken säger Tage Erlander att han gett periodiskt understöd till sin mor, 1961 #1520 (s. 180). Vidare hade Aina Erlander vid ett tillfälle betalat 10.000 kronor till Internationella barnbyarna och därigenom fått mycket ont om kontanter, 1961 #1515 (s. 174). Det kan tilläggas att Tage inte fick reda på denna gåva förrän efteråt (!), ibid. Tiotusen kronor till välgörenhet är idag ett stort belopp för de flesta av oss. Det var väldigt mycket pengar 1961. Tage Erlanders kommentar i dagboken är välvilligt ömsint beträffande Aina, men den skulle idag ha uppfattats som upprörande patriarkalisk. Jag har f.ö. svårt att tänka mig att någon ledande svensk politiker idag skulle skänka motsvarande belopp om han eller hon inte är mycket rik.
Dagboksanteckningarna visar att Tage Erlander ofta gick på teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturella evenemang och en och annan gång på bio. Han läste också nyutkommen skönlitteratur i en omfattning som man har svårt att tro att nutida ledande politiker ger sig tid till. Ofta gör han kritiska kommentarer. Det gäller t.ex. Olle Hedbergs roman I barnens närvaro, 1961 #1514 (s. 173) och olika teaterföreställningar..
I likhet med Håkan Arvidsson är jag förundrad över hur väl insatt Erlander är i detaljer av fackministrarnas arbete. Arvidsson tror inte att nutida statsministrar är lika väl insatta. Det tror inte jag heller. Och jag tror inte att det enbart beror på att mängden frågor har ökat. Hela hans liv präglades av politiken, särskilt partipolitiken.
Erlander hade en tanke om samhällsekonomin som han aldrig övergav. Skatter skulle aldrig någonsin sänkas, utom möjligen för de allra sämst ställda i samhället. I stället skulle skatterna såvitt möjligt höjas för att ge socialdemokraterna mer utrymme för fördelningspolitik och därmed också ge dem ökad makt. Frågan är om socialdemokraterna någonsin övergett denna Erlander-regel i fråga om skatterna.
Trots sina obestridliga kulturella intressen framstår Tage Erlander som en trångsynt partipolitiker. I fråga om synen på de främsta politiska motståndarna ger han uttryck för ett personligt hat och förakt som jag tycker har tonats ner av dem som hittills har skrivit om hans dagböcker. Hans kvinnosyn skulle knappast ha godtagits av det officiella Sverige idag. Den påminner mer om kvinnosynen hos vissa grupper av människor i de invandrartäta områdena.
Torsten Bjerkén
f.d. universitetslektor
Efterskrift. Såvitt jag vet finns det bara ett fåtal framstående svenska politiker under 1900-talet vars dagböcker har getts ut i tryck. Memoarer finns ett antal, men inte dagböcker. De klassiska dagböckerna är Karl Gustaf Westmans Politiska anteckningar som getts ut i tre delar av W.M. Carlgren 1981, 1983 och 1987. Men även en nu levande politiker har gett ut sina dagböcker. Det är Ulf Adelsohn, som 1987 gav ut boken Ulf Adelsohn, Partiledare, Dagbok 1981-1986. Östen Undéns Anteckningar har getts ut 2002 och Krister Wahlbäck har publicerat en del material i sin bok Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-1941 (1972). Men dessa dagboksanteckningar är inte alls lika omfattande som Tage Erlanders. Statsminister Göran Persson har publicerat memoarer och låtit publicera en samtalsbok. Memoarerna har titeln Min väg, mina val (2007) och samtalsboken av Erik Fichtelius har titeln Aldrig ensam alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006 (2007). Den sistnämnda boken kan karakteriseras som en sorts modern dagbok men för också tankarna till de skaldekväden som vikingatidens kungar lät sina hovskalder dikta för att hugfästa kungarnas bragder.
